Karl-Alfreds nittionioåriga pappa (i originalet kallad Poopdeck Pappy), är inte direkt någon mönsterförälder. Den skäggige sjöfararen övergav sin ende son när denne fortfarande var ett blöjbarn, är sprängfylld av dåliga vanor och har en kvinnosyn som är allt annat än politiskt korrekt. Med andra ord så är han så långt ifrån den ridderlige Karl-Alfred som man kan komma, (utseendemässigt har de dock en del gemensamt).
Far och son återförenades 1936 då Karl-Alfred använt sig av Jeppe Jeeps magiska egenskaper för att lokalisera sin förlorade fader. Man skulle kunna tänka sig att de båda sjömännen tog emot varandra i ett tårdrypande kramkalas (ungefär som det där tv-programmet som gick på någon kanal för något år sedan), men så blev det inte. Gubbtjyven hälsade sonen med en förolämpning och förklarade sedan att han inte tycker om släktingar. Efter ett tag dök han dock upp hemma hos Karl-Alfred, åtföljd av några sjöjungfrur som han raggat upp på vägen. Sedan dess har han hängt sig kvar. Det hör inte direkt till ovanligheterna att Karl-Alfred måste hjälpa sin far ur olika besvärliga situationer som denne lyckats trassla in sig i. Gubben må vara en lögnaktig falskspelare, men Karl-Alfreds kärlek till honom är så gott som gränslös.
I Robert Altmans film Karl-Alfred the Movie berättas det att fadern valt att lämna sin son på grund av att den lille parveln vägrat äta sin spenat.
Andreas Qassim är en man med många strängar på sin lyra, han är inte bara en lysande Bamsetecknare utan även 3D-animatör, dockmakare och Lundaspexare. Som om inte detta vore nog spelar han även saxofon, talar flytande arabiska och klär i hawaiiskjorta. Man får en känsla av att Andreas klarar allt som han tar sig för. På så sätt påminner han lite om Macgyver.
Precis som de flesta andra multikonstnärer har Andreas en webblats, om du känner för att besöka den (vilket du gör) så klickar du HÄR.
På filmduken introducerades Poopdeck Pappy 1938 i filmen Goonland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar