bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 24 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 24


Då var den här, den stora dopparedagen. Julkalendern är härmed avslutad. Det känns lite underligt på något sätt. Det har varit ett kul men lite slitsamt projekt, vi får se om jag ger mig på något liknande igen.

Julkalendern hade inte gått att genomföra utan min kära kollegor som bidragit med illustrationer och teckningar. Därför riktar jag ett stort tack åt er alla, ingen nämnd och ingen glömd. Ni har hedrat mig med er närvaro.

Och naturligtvis vill jag även tacka alla läsare som dag efter dag fortsatt att besöka kalendern. Ett extra tack riktar jag åt alla er som sett till att sprida kalendern bland vänner, bekanta och kollegor.

Om ni känner att ni kommer att sakna julkalendern kan jag trösta er med att det lär dyka upp en del extramaterial i mellandagarna. Dessutom fortsätter Karl-Alfred på Döskalleön.

Bilden är gjord av Nickan Jonasson, Mikael Grahn, Li Österberg, Joakim Lindengren, Natalia Batista, Axel Trumpfheller, Ola Skogäng, Hedvig Häggman-Sund, Åke Forsmark, Alf Woxnerud, Johanna Kristiansson, Daniel Ahlgren, Nicolas Krizan, Jonas Darnell, Max Gustafson, Andreas Qassim, Joakim Gunnarsson, Rasmus Gran och Jimmy Wallin (hoppas att jag inte glömt någon).

onsdag 22 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 23

Kung Blozo av Li Österberg

Den motvillige monarken hade varit en perfekt titel på en biografi om Ezofagustas härskare, synd att någon redan norpat namnet, (antagligen skulle det gå lika bra med Den MUTVILLIGE monarken). Blozo vill egentligen bara vara kung när det är roligt. Visst trivs han med slottslivet men det där med att regera kan vara rätt jobbigt ibland, speciellt om landet invaderas av monster eller annan ohyra.

Vid sådana tillfällen kan det vara bra att en råbarkad sjöman i bekantskapskretsen. Karl-Alfred har genom åren fått hjälpa kungen med de mest underliga saker. Han har rent utav vikarierat för Blozo då denna haft något annat för sig.

Li Österberg beskriver
sig som blyg och lite neurotisk, (precis som Woody Allen). Första gången jag stötte på hennes serier var någon gång 1996-97. Min favoritbokhandlare hade tagit in ett par fanzines från serietecknarskolan i Hofors. Båda tidningarna hade sagotema och jag minns att Lis bidrag handlade om klassiska grekiska gudamyter. De andra elevernas bidrag har jag inga som helst minnen av men Lis kommer jag ihåg dessto bättre. Det måste väl ändå räknas som en komplimang.
Under de senaste åren har Li släppt ett imponernade antal album som jag definitivt tycker att ni bör kolla upp.

Hennes hemsida hittar
ni HÄR..
Bloggar gör hon HÄR.

tisdag 21 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 22

TOAR av Nicolas Krizan

Precis som Alice började urtidsmannen Toar sin seriekarriär som en av Karl-Alfreds motståndare. Men precis som fallet var med Alice övergick fighten snart till en varm vänskap. Karl-Alfred anlitade kort därpå Toar som barnvakt, ett yrke som han verkade trivas väldigt bra med.

Toar är tusentals år gammal. Denna höga ålder beror på att han en gång drack ur en magisk källa som hindrar hans åldrande. Han är en vänlig själ men drar sig inte för att bita huvudet av sina motståndare.

Nicolas Krizan är art diretor, grafisk formgivare, delägare i en reklambyrå, illustratör och serietecknare. Han har aldrig bitit huvudet av någon, (i alla fall inte som jag känner till). Genom åren har han tecknat en lång rad olika serier, den egna skämtserien Lillen, Mumin, Buster och en stor mängd fantasyillustrationer.

Nicolas var en av de första "riktiga" serietecknare som jag någonsin träffade. När jag gick på gymnasiet i Skövde tog en av mina lärare med mig på en inspirationsfika till en lokal reklambyrå. Han visste att jag verkligen brann för serieteckning och ville därför presentera mig för Nicolas. Jag minns inte så mycket av samtalet som ägde rum men däremot minns jag hur inspirerad jag blev av besöket. Det kändes häftigt att träffa någon annan som tecknade, och att det dessutom rörde sig om en vuxen person som dessutom läste serier gjorde det hela ännu häftigare.

Som kuriosa kan jag nämna att Nicolas tidigare arbetsplats hade rykte om sig att vara hemsökt (lokalpressen gjorde ett uppslag om det).

Nicolas filmblogg hittar du HÄR
Factum Reklam besöker du HÄR.

måndag 20 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 21

Alice the Goon av Mikael Grahn

Av alla Segars bisarra figurer är nog Alice den mest underliga av dem alla. När hon först introducerades i serien var det i rollen som Sjöhäxans hantlangare. I begynnelsen kände ingen (utöver Sjöhäxan) till hennes namn, folk visste inte ens vad det var för kön på den stornästa varelsen.

Karl-Alfred fick reda på hur det låg till med den saken under ett slagsmål mot Alice. Just när det såg ut som att fighten var avslutad och Karl-Alfred gjorde sig redo för att kasta sin besegrade motståndare från en klippa avbröts de av ett litet goonbarn som förskräckt ropade efter sin mamma. Den enögde sjömannen insåg då att han varit nära att ta livet av en mamma, något som går helt emot hans principer.

Det visade sig att Alice tillhörde en för vetenskapen okänd ras som hållits förslavad av Sjöhäxan. Efter att Goonfolket befriats beslöt sig Alice för att visa sin tacksamhet genom att följa med sina nyfunna vänner. Hon tog anställning som Lill-Pärs barnskötare och började till och med använda kläder.

Mikael Grahn är en av de duktigaste tecknare som någonsin har skådats på svensk mark. De senaste åtta åren har han ritat serien Illustrerad Djävulskap i tidningen Herman Hedning men han har även gjort superhjälteserier åt Statens Fastighetsverk och tusentals sidor annat märkligt.
När han inte tecknar serier spelar han knaselektronika med bandet En Halvkokt i Folie. Han har även spelat modulsynt för HM Konungen och hobbyforskar om artificiell intelligens. Som extra kuriosa kan vi nämna att han har en bit av Berlinmuren hemma... från åtta år innan den revs!
Mikael hälsar att han med förtjusning jobbar 72 timmar på raken.
Någon hemsida har han däremot inte...

Karl-Alfreds julkalender - Del 20

Idag tycker jag att vi kör en serie, (det är ju trots allt måndag).
Nu är det bara fyra dagar kvar av julkalendern, tidne går snabbt när man har roligt.

söndag 19 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 19

För att fira Thimble Theatres födelsedag lyfter vi idag på hatten för den fantastiska gästskribenten Claes Reimerthi!

Thimble Theatre – inte bara Karl-Alfred

Text: Claes Reimerthi
Bild: Jimmy Wallin, E.C Segar


Det är en klassisk scen: Syskonparet Castor och Olive Oyl befinner sig på ön Dice utanför Afrikas kust. Seglatsen dit hade varit strapatsrik och Castor, som känner sig manad att anlita en tvättäkta sjöman inför den fortsatta färden, slår sig i samspråk med en väderbiten, piprökande sjöbuss ”med ett ansikte som ett skeppsvrak” på kajen. Denne är enögd, klädd i bussarong och utrustad med underarmar som klubbor och överarmar som spaghettistrån. På frågan om han är sjöman fräser han till svar: ”’Ja think I’m a cowboy?”

Händelsen äger rum i en amerikansk dagspresserie som heter »Thimble Theatre«, närmare bestämt i en seriestripp som publicerades i ett antal amerikanska dagstidningar torsdagen den 17 januari 1929. Sjömannen är förstås ingen annan än Popeye – Karl-Alfred på svenska – och denna minnesvärda dag beträdde han den stjärnbeströdda väg som skulle göra honom, serien och dess upphovsman Elzie Crisler Segar världsberömda. Den saltstänkte sjöbjörnen blev en sådan publikframgång att serien redan påföljande år bytte namn till ”Thimble Theatre Starring Pop-Eye” enkom för att lyfta fram det nya stjärnskottet. Med en inkomst på 400 000 dollar om året (enligt en samtida Literary Digest) var Segar en av världens högst betalda serieskapare fram till sin för tidiga död i leukumi år 1938.

Vad som kanske är mindre känt är att ”Thimble Theatre” redan hade funnits i tio år när Karl-Alfred gjorde entré och lade såväl serien som världen inför sina fötter. Under denna tioårsperiod hade serien byggt upp en trogen och uppskattande publik, låt vara inte på långa vägar lika stor som den som slaviskt följde serien på 1930-talet. Att ”Thimble Theatre” hade kvaliteter som gjorde den läsvärd redan på 1920-talet torde alltså vara odiskutabelt. Låt oss därför titta närmare på den serie som var ”Thimble Theatre” innan Karl-Alfred tog över. Men först ska vi stifta lite närmare bekantskap med den förhoppningsfulle unge man som redan då höll i pennan.

Elzie Crisler Segar föddes den 8 december 1894 i Chester i Illinois, en sömnig småstad intill Mississippifloden där han även växte upp. Han var yngst i en syskonskara bestående av fem pojkar och tre flickor. Fadern Amzi Andrews Segar var något av en tusenkonstnär och Segars tidigaste erfarenheter av arbete var att hjälpa sina dagars upphov att måla hus och sätta upp tapeter. E C Segar var dessutom en skicklig trumslagare som på kvällarna anlitades för att ackompanjera filmer och vaudevilleföreställningar på den lokala teatern där han så småningom också fick arbete som biografmaskinist. Men det sävliga småstadslivet var inget som tilltalade Segar. Redan vid 18 års ålder hade han – trots att han bedömde sin tecknarbegåvning som skral – bestämt sig för att bli serietecknare. Efter dagens arbete satt han därför uppe halva nätterna och kämpade med en korrespondenskurs i serieteckning från W L Evans i Cleveland, Ohio. Det tog honom ett och ett halvt år att fullborda de 20 lektionerna. Kursen kostade 20 dollar och i Segars fall får det nog sägas vara väl använda pengar. Kursen lär i vilket fall ha betalats av Segars chef på operahuset i Chester, J William Schuchert, som ibland utpekas som förebild till den hamburgarslukande snyltaren J Wellington Wimpy (Frasse) i ”Thimble Theatre”.
Inom parentes sagt var Segar ovan nämnde W L Evans förste stjärnelev och Evans använde honom som galjonsfigur i en helsidesannons för sin kurs i Cartoons Magazine år 1917. I annonsens för Segar hylla sin lärare med orden ”I’m getting along fine, and it’s all your fault”.

För att få fart på karriären flyttade Segar till Chicago där han träffade Yellow Kids och Buster Browns skapare Richard F Outcault. Outcault var vid den här tiden en stadgad, välbeställd man – en förebild som visade att man kunde bli både förmögen och framgångsrik på sin tecknartalang. Outcault tog Segar under sina vingars beskydd och skaffade honom arbete på dagstidningen Chicago Herald där den unge tecknaren i februari eller mars 1916 (uppgifterna varierar) fick ta över serien ”Charlie Chaplin's Comedy Capers” från tecknaren Stuart Carothers. Serien hade skapats ett år tidigare av förläggaren James Keeley, då nybliven ägare till tidningen. I Chicago Heralds tecknarstab ingick även Billy DeBeck som senare skulle skapa den välkända serien ”Barney Google”.
När Chicago Herald ett drygt år senare – i april 1917 – förlorade rättigheterna till Chaplin-figuren fick Segar förtroendet att göra en helt egen serie, ”Barry the Boob”, som handlar om en knäpp soldat som deltog i striderna på Europas slagfält. Inte heller denna serie blev särskilt långlivad. År 1918 köpte nämligen tidningskungen William Randolph Hearst upp och lade ner The Chicago Herald.

Vid nedläggningen såg den legendariske redaktören Arthur Brisbane till att Segar kunde ta språnget över till den Hearstägda kvällstidningen Chicago American där Segar skapade sitt första mera framgångsrika koncept, ”Looping the Loop”. Detta bestod av en kolumn med skämtteckningar som kommenterade och parodierade det ymniga restaurang-, teater- och filmutbudet i Chicagos stadskärna, känt som ”the Loop district”. Kolumnen publicerades på tidningens teatersida tillsammans med annonser för teater- och biografföreställningar och bidrog till att driva upp tidningens upplaga. Samma år – 1918 – gifte sig Segar med Myrtle Annie Johnson. Äktenskapet skulle så småningom generera två barn.

Redaktionschefen William Curley menade att Segar nu var mogen för en nationell publik och skickade iväg honom till New York där det Hearstägda King Feature Syndicate hade sitt huvudkontor. Det var för King Feature Segar skapade ”Thimble Theatre” som debuterade i dagstidningen The New York Evening Journal den 19 december 1919 (och i en handfull andra kvällstidningar bara några dagar senare). Serien påminde – på Hearsts direkta order – både vad gäller form och innehåll om Ed Wheelans populära serie ”Midget Movies, som Hearst nyligen förlorat till ett annat syndikat. Precis som ”Midget Movies” iscensatte ”Thimble Theatre” melodramatiska scener med komisk knorr (se nedan!).
”Thimble Theatre” fick ett positivt mottagande och det dröjde inte länge förrän Segar fick i uppdrag att skapa ytterligare en serie i samma format. Denna skulle främst vända sig till de kontorsanställda som varje dag pendlade in och ut ur New York och fick därför sitt namn av ett av pendeltågen, ”The Five-Fifteen”. Till denna serie, som debuterade på julafton 1920, skapade Segar den småväxte John Sappo och hans gnatiga hustru Myrtle. (Huruvida det faktum att hon bär samma namn som Segars hustru ska uppfattas som en kärleksfull gest eller dess raka motsats överlåter jag åt läsaren att bedöma.) I inledningsstrippen omnämns dessutom en son vid namn Archie som därefter aldrig förs på tal igen. John Sappo hörde inledningsvis själv till pendlarnas brödraskap (det var nästan bara män på den tiden) och färdades dagligen mellan förorten Despaire och tätorten Funkville-City.

År 1923 bytte serien namn till ”Sappo”. Den hade då förvandlats till en fortsättningsserie i humoristisk stil. Men sannolikt såg syndikatet hellre att Segar brände sitt krut på ”Thimble Theatre”. ”Sappo” lades nämligen ner i februari 1925, ungefär samtidigt som ”Thimble Theatre” kompletterades med en söndagssida i färg.
Då hade Segar för länge sedan förvandlat strippversionen av ”Thimble Theatre” till en fortsättningsserie och skulle göra samma sak med söndagsserien något år senare. I mars 1926 fick ”Thimble Theatre” sällskap i söndagsbilagan av den återuppståndna ”Sappo” som nu förvandlades till en så kallad ”topper” som delade sida med huvudserien, inledningsvis med en stripp per vecka men från och med den 10 juli samma år med en tredjedels sida. Med tiden kom serien alltmer att fokusera på Sappos galna uppfinningar, en tendens som ytterligare förstärktes när professor O G Wottasnozzle anslöt sig till persongalleriet i maj 1932.

Ungefär samtidigt som ”Thimble Theatre” fick sin söndagssida flyttade Segar och familjen till Santa Monica i Kalifornien där Segar skulle förbli bosatt resten av sitt liv. Ranchen där familjen bodde kallades skämtsamt för The Segar Box. Uppväxt vid Mississippifloden var Segar en deciderad sportfiskare och blev nu en trogen medlem i Santa Monica Rod and Reel Club. Kanske som en kvarleva från ungdomsåren odlade han även ett intresse för snickeri och uppmärksammades i bland annat Mechanix Illustrated.
”Thimble Theatre” började som en ordinär ”ett skämt om dagen-serie” men redan efter några år började längre, sammanhängande historier smyga sig in och år 1922 hade den förvandlats till en fullt utvecklad fortsättningsserie. Det här var en tendens som låg i tiden och en förklaring så god som någon till att de dagliga seriestripparna vanligen kallades »instalments«, det vill säga portion eller avsnitt. I »Thimble Theatre« blandades godmodiga äventyr med humoristiska poänger. Segars avsikt var mer att roa än att oroa.

De allra första
serierna av permanent fortsättningskaraktär ägnade sig åt att parodiera populära massmarknadsfenomen som kolportageromaner, melodramer och – på 1910-talet – biografernas följetongsfilmer. »Hairbreadth Harry« av C W Kahles och »Desperate Desmond« av Harry Herschfield är de kanske mest kända exemplen på detta. De halsbrytande äventyren i de här båda serierna var alltså inte avsedd att tas på allvar utan en drift med kolportageromanernas sanslösa intriger och ständiga cliffhangersituationer. Med filmföljetongernas ankomst fick genren förnyat liv.
År 1918 skapade Ed Wheelan en serie som löpte över en av sportsidorna i New York American. Den saknade inledningsvis namn men parodierade samtida filmer och filmstjärnor. Ur detta växte »Midget Movies« fram – en serie som inledningsvis hade formen av en parodisk reseskildring och drev med aktuella filmer. Varje dag bjöd på en avslutad episod.
Efter ett tag började emellertid Wheelan införa fasta figurer i serien. Den första var Dick Dare, en slickad hjälte av Hairbreadth Harry-typ. Dick Dare följdes av hjältinnan Hazel Dearie, skurken Ralph McSneer och seriens femme fatale Blanche Rouge. Men alla de här figurerna var i själva verket skådespelare och iklädde sig hela tiden olika roller. McSneer spelade till exempel en rad skurkgestalter som Cyril Sinister, Sherwood Skamp, James Hound, Li Low, Sam Malice och the Spider. Varje episod sträckte sig nu över minst en veckoportion seriestrippar. Wheelan lekte med ett otal genrer: västernäventyr, flygäventyr, lycksökaräventyr och senare även detektivhistorier med en viss Inspector Keene som återkommande figur. År 1921 döptes serien om till »Minute Movies«.

»Thimble Theatre» startades, som redan nämnts, för att fylla tomrummet efter Wheelans serie i Hearsts dagstidningar. Även här spelade figurerna i persongalleriet upp olika historier och scenarion i teaterform (därav seriens namn – fingerborgsteatern). Den lyktstolpstunna Olive Oyl och hennes fästman Harold Hamgravy (även kallad Ham Gravy) introducerades redan från starten, liksom även den nattsvarte skurken Willy Wormwood som emellertid snabbt gjorde sorti ur serien. Som synes har alla sina motsvarigheter i ”Midget Movies”.

Men redan under seriens andra månad gjorde Olives småväxte och maniskt företagsamme bror Castor Oyl entré. Han följdes kort därpå av de båda syskonens föräldrar Nana och Cole Oyl. Därmed ändrade serien snabbt karaktär till en ordinär humorserie med Castor Oyl som den drivande figuren.

Castor Oyl fick sitt namn av castor oil, ricinolja, som ofta gavs som medicin till barn på 1920-talet. Olive fick förstås sitt namn från olivolja medan mamma Nanas namn anspelar på uttrycket "banana oil" som är synonymt med struntprat. Pappa Coles namn kommer från "coal oil", en numera bortglömd term för fotogen. Andra släktingar som gjorde gästframträdanden i serien var Castors hustru Cylinda Oyl (som tog ut skilsmässa från den ständigt frånvarande maken i slutet på 1920-talet) och Olives två farbröder Otto Oyl och den outtröttlige forskningsresanden Lubry Kent Oyl. Det är den sistnämnde som skänker Castor and Olive den märkliga, turbringande Whiffle Hen som är den direkta anledningen till att de ger sig ut på det äventyr som leder fram till mötet med Karl-Alfred.
Olive Oyl var något av en pryd backfisch vars extremt smala figur (som inte var fullt så smal från starten) var väl anpassad till 1920-talets mode. En kvinna vid namn Dora Paskel som drev lanthandeln i Segars födelsestad Chester, Illinois, lär ha fungerat som inspiration för henne. Fästmannen Ham Gravy var ett salongslejon som i möjligaste mån undvek alla former av arbete. Sin ekonomi klarade han genom att ständigt försöka låna pengar av alla i sin omgivning. Hans attraktionskraft på andra kvinnor – särskilt rika sådana – upprörde Olive som en gång föll offer för en attack av "lunaphobia" (ett slags galenskap som bottnade i okontrollerbar vrede). Hon var emellertid själv inte immun mot smicker eller uppvaktning från andra män även om hon förblev Ham Gravys fästmö ända tills Karl-Alfred gjorde entré. Därefter försvann den snabbt brädade Ham Gravy gradvis ur serien till förmån för färgstarkare bifigurer som J Wellington Wimpy, the Sea Hag och Swee’Pea (Lill-Pär).
Castor Oyl, en snabbtänkt men dvärgväxt äventyrare, började snabbt dominera serien med sina vidlyftiga ”bli rik snabbt-planer”. Han var en opålitlig skojare och åtföljdes ofta på sina knasiga äventyr i exotiska miljöer av den late, ständigt arbetslöse Ham Gravy när denne inte var upptagen med att slöa eller uppvakta Olive. Castor blev kvar i serien även efter Popeyes entré men fick finna sig i att förpassas ut i periferin.

Under Castor Oyls inflytande övergick serien gradvis till allt längre tematiskt sammanbundna episoder där den sista rutan i varje ”instalment” kombinerade ett skämt med en hooker som skulle kittla läsarens nyfikenhet och få denne att återvända till serien nästa dag. År 1922 var förvandlingen fullbordad och ”Thimble Theatre” hade blivit en komisk äventyrsserie med familjen Oyl i centrum. Parallellt genomgick Ed Wheelans ”Minute Movies” en liknande utveckling.

Karl-Alfred var E C Segars lyckodrag. Han skulle göra Segar rik och serien till en tidlös klassiker. Men redan innan ridån gick upp för den enögde sjömannen i januari 1929 var ”Thimble Theatre” alltså en omtyckt mix av äventyr, spänning och humor. Det krävdes emellertid en färgstark figur av Karl-Alfred kaliber för att göra serien till det mästerverk den betraktas som idag. Det och Segars förmåga att väva samman fantasi och realism – ett givet framgångsrecept i depressionstidens USA när publiken mest av allt längtade efter verklighetsflykt och skratt.

Claes Reimerthi
---------------------

Claes Reimerthi är utan tvekan en av landets bästa skribenter inom området seriefakta. Han är även en hyllad serieförfattare med högvis av serier i bagaget (91:an, Fantomen, Bamse, Sputnik, Gustaf Vasa m.m).

Nästa år kommer hans skönlitterära debut Myrddin, en bok som jag personligen är väldigt nyfiken på. Som den generöse man han är har Claes lagt ut ett flertal kapitel på Myrddins hemsida. Klicka HÄR om ni är intresserade av att ta del av Claes magiska fantasi.

fredag 17 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 18

Brutus av Axel Trumpfheller

Vad ända in i...!? Har kalendermakaren gått och blivit snurrig? Vi har ju redan sett den där skäggiga typen!

Historien om Bluto/Brutus är lite komplicerad men jag ska göra mitt bästa för att förklara det hela. Mellan 1933-1957 medverkade Bluto i ett stort antal animerade kortfilmer. När Segars efterföljare ville använda sig av Bluto i serierna fick de beskedet att rättigheterna till Bluto ägdes av Fleischer Studios. Detta stämde emellertid inte, Bluto skapades som bekant av E.C Segar ett helt år innan han dök upp på biodukarna. Om ni behöver fräscha upp ea Blutokunskaper kan ni alltid "öppna" lucka 6 en gång till.

Hur som helst så verkar det inte som att någon kollade upp hur det egentligen låg till med rättigheterna. Istället beslöt man sig för att stöpa om figuren och på så sätt gå runt problemet. Bluto försågs med nytt namn och de kisande ögonen ersattes med ett par rejäla glosögon.

1960-62 dök Brutus upp i Karl-Alfreds animerade tv-serie. I denna serie framstod hade man gått ännu ett steg längre och låtit hans tidigare så imponerande muskelmassa ersättas av en rejäl fetma.
Bluto återvände 1978 då det var Hanna-Barberas tur att ta sig an nästa tv-serie. Det är även Bluto vi möter i Karl-Alfred the Movie två år senare.


Under många år antog alla att Bluto och Brutus var samma person, under en period gick figuren rent av under namnet Brutus J. Bluto. I början på 1980-talet avslöjades det dock att de skäggiga herrarna i själva verket är tvillingbröder.

En viktig skillnad mellan Brutus/Bluto (utöver Marty Feldman-ögonen) är att Bluto är förälskad i Olivia. Brutus däremot hyser inga känslor för henne, möjligtvis kan hon vara en praktisk gisslan någon gång emellanåt.

Axel Trumpfheller ären god vän med en rad intressanta yrken i bagaget. Han har sysslat med allt från att animera karaktärer till 16bits tvspel (Batman Returns, Judge Dredd mfl.) till att sminka avlidna. Dessutom gör han serier.

En gång i tiden producerade jag och Axel nästan 200 strippar av en serie som vi kallade för De Ohyggliga. Axel tecknade och jag stod för manus och färgläggning. Vem vet en vacker dag kanske det blir mer av den varan. Bekanta er med seriien och en rad andra intressanta strippar på syndikatet Birchfield Comics hemsida.

torsdag 16 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 17

Skipper Skræk och Karl-Alfred

Text: Thomas Storn
Illustration: Ola Skogäng

Den 22 november 1938 publicerades första numret av den danska serietidningen Skipper Skræk (Karl-Alfred). Tidningen utkom en gång i veckan och med sitt veckotidningsformat och blandning av humor- och äventyrsserier påminde den om de amerikanska dagstidningarnas seriefyllda söndagsbilagor. Varje serie fick ofta bara en sida per nummer och alla äventyrsserierna var naturligtvis följetonger. Under många år hade tidningen i regel – med undantag för vissa specialnummer och julnummer - inget vanligt serietidningsomslag, utan förstasidan pryddes av titelserien »Karl-Alfred«. Skipper Skræk blev mycket populär under kriget och trots den tyska ockupationen utkom tidningen regelbundet, men när förlagets hus i Valby sprängdes i luften i januari 1945 blev det ett ofrivilligt stopp i utgivningen under 119 dagar. Tidningen innehöll till ganska stor del amerikanska dagspresserier, som under kriget levererades till Danmark via Sverige. Skipper Skræk publicerades av Allers, som även utgav veckotidningen Familie-Journalen i Danmark (Allers familj-journal i Sverige).

När tidningen återuppstod igen pryddes omslaget av en tapper Karl-Alfred som ger en SS-man på nöten. I bakgrunden ser vi förlagshuset i ruiner. Bilden är troligtvis tecknad av Holger Philipsen.

Efter kriget satsade Allers i Sverige på en svensk utgåva av Skipper Skræk – Karl-Alfred. Till utseende och innehåll var svenska Karl-Alfred snarlik den danska utgåvan med veckoutgivning och 16 sidor, varav varannan i färg. Formatet blev även denna gång veckotidningens – det var naturligtvis mera ekonomiskt att trycka den avsevärda upplagan på samma press som veckotidningen Allers. Karl-Alfred fick en flygande start genom att Allers, med en upplaga på 190 000 exemplar, tog in första numret av Karl-Alfred som bilaga i tidningen. Vid premiären den 20 januari 1946 hade Karl-Alfred inga konkurrenter på den svenska serietidningsmarknaden (tidigare serietidningsförsök med Musse Pigg-Tidningen 1937-1938 och Veckans Serier 1942-1943 blev kortlivade), men när tidningen upphörde 1953 efter 409 nummer hade serietidningslandskapet förändrats och Karl-Alfred var bara en serietidning bland många. Under sin livstid hann Karl-Alfred publicera många olika serier; vissa dök upp och försvann, medan andra fanns med i stort sett under hela tiden, exempelvis »Ensamma vargen« av Charles Flanders, »Karl-Alfred« av Tom Sims och Bela Zaboly, »Prins Valiant« av Harold Foster, »Pär och Polly« av Cliff Sterrett och »Ludde på luffen« av C. D. Russel. Seriematerialet hämtades inte enbart från USA, utan från Danmark kom »Ekarna« av Willy Nielsen och från Sverige »Alis äventyr« av Tage Sahlin, som också gick i Skipper Skræk. Till skillnad från Karl-Alfred publicerade Skipper Skræk även »Fantomen«, som i Sverige kom att få en egen tidning 1950.

Karl-Alfred blev till en början en försäljningsframgång och upplagan steg från 46 000 exemplar per nummer 1946 till 64 000 exemplar 1949, men 1948 och framåt ökade konkurrensen då den svenska serietidningsutgivningen började ta fart. När konkurrensen hårdnade höll inte Karl-Alfreds koncept. Det var för många äventyrsserier med korta snuttar i varje nummer. För skämtserierna spelade det begränsade utrymmet ingen roll, men följetongsserier klarade sig inte med en sida per gång ens i veckoutgivning. Inte när konkurrenterna kom med långa serieavsnitt där det hann hända något. De många goda serierna hjälpte inte, tidningen gjorde nu ett lite för »vuxet« intryck med sin seriemix och sitt format. År 1953 försökte man åtgärda saken och bytte till det mera populära serietidningsformatet, och med vanliga serietidningsomslag, men förtroendet för tidningen var förverkat och den lades ned under hösten det året när upplagan pekade mot under 25 000 exemplar och allt större förluster. Även Skipper Skræk bytte till vanligt serietidningsformat 1953, men kom till skillnad från Karl-Alfred att fortleva ända fram till 1963.

Thomas Storn
Svenskt Seriearkiv

Thomas Storn är den drivande kraften bakom Svenskt Seriearkiv. Då både Thomas och arkivet saknar hemsidor länkar jag istället till Tidö Slotts Leksaks och Seriemuseum. Thomas har nämligen haft sitt finger med i spelet där också. Besök muséet HÄR.

Ola Skogäng är en av de bästa serietecknare som landet någonsin begåvats med.
Hans serie Theo´s Okulta Kuriositeter har hittills utkommit med två album och gått som följetong i serietidningen Nemi. Besök Ola och Theo HÄR.

onsdag 15 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 16


Under planeringen av julkalendern drabbades jag plötsligt av tanken att kontakta Åke Cato. Jag visste sedan tidigare att han har ett gott öga till Karl-Alfred & C:o. Vore det inte både en trevlig och oväntad överraskning om han skrev ett seriemanus för kalenderns räkning? Åke kontaktades och han tyckte (precis som jag) om idéen med att göra Karl-Alfredserier. Faktum är att han tyckte att det var en så pass trevlig idé att han istället för ett manus överlämnade en handfull.

Dagen efter att jag besökt Åke och diskuterat hans manus så träffade jag min gode vän Daniel Ahlgren för vår sedvanliga fika. Jag berättade då om mitt möte med Åke och om dennes nyskrivna seriemanus. Daniel kom då själv med förslaget att låta honom teckna en av serierna. Då han haft så väldigt roligt när han tecknade Olivia borde det ju i rimlighetens namn vara ÄNNU roligare att teckna en hel Karl-Alfredserie. Resultatet beskriver Daniel som den snyggaste sida han någonsin har tecknat. Jag är bered att hålla med honom.

Åke bloggar på som vanligt, följ han egen julkalender HÄR.

Karl-Alfreds julkalender - Del 15

Salty av Johanna Kristiansson

Det är lika bra att erkänna det med en gång, jag har ingen aning om vem papegojan Salty är. Antagligen är han/hon väl som aror är mest, färgglad och högljudd. Den enda gången jag kan minnas att jag sett till fågelskrället är i den här reklamfilmen:


Det finns dock en annan Salty som jag är desto mer bekant med. "Salty" Bill Barnacle är en av Karl-Alfreds äldsta och bästa vänner. Han kom på oväntat besök den 3 december 1933 och föreslog genast en skattsökartripp till den mytomspunna Plunder Island. Innan det var dags för avfärd ville de två vännerna passa på att fira sitt återseende genom att ge sig ut på en krogrunda. Dagen därpå arresterades de av den lokala polisen. En gapskrattande Bill påpekade att det bara var den tvåtusensexhundrade gången som Karl-Alfred hamnat bakom lås och bom. Ett fängelse håller inte två sjöbjörnar på plats särskilt länge, det dröjde inte länge innan de gav sig av på sin skattjakt.



Käftsmällen? Bry er inte om den, den ingår i de goda vännernas hälsningsfras.
Då jag inte hade min kära cintiq tillgänglig igår fick jag använda mig av traditionella verktyg för att kunna ge er en bild av "den andre Salty". Helt plötsligt sitter jag med ett fysiskt original framför mig, det var ett tag sedan. Det är inte utan att det känns lite ovant. Om någon känner för att köpa loss bilden så går det alldeles utmärkt, det är det bara att höra av sig. Bilden mäter ca 25 x 34cm och kostar 500:- plus porto.

Johanna Kristiansson vet jag däremot mycket väl vem det är. Skam vore väl annars då vi delat studio sedan fem år tillbaka. När man jobbar så nära någon under så pass lång tid blir man antingen väldigt tighta eller också blir man dödsfiender. Jag är inte riktigt säker på vilken av kategorierna som vi kvalar in i. Genom åren har vi undervisat, tecknat serier, irriterat omgivningen med practicaljokes och rent utav duschat tillsammans.

Johanna illustrerar mängder av skolböcker, korsord och andra kluriga saker. Tillsammans med Joakim Gunnarsson gör hon den uppsKATTade strippserien Katten Nils för Kamratposten.

Johannas hemsida besöker ni HÄR.
Någon blogg har hon inte, men det har däremot Katten Nils. Besök honom HÄR.

tisdag 14 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 14

Gamen Bernard av Hedvig Häggman-Sund

Att Sjöhäxan var en ondskefull varelse kände vi redan till. En sak som däremot inte är lika känd är att hon är djurplågare. Jäpp, det stämmer DJURPLÅGARE. Den vidriga trollpackan håller sig nämligen med gam som husdjur. Hur gör då detta henne till en djurplågare? Jo, till att börja med är hon som bekant en SJÖHÄXA. Hon tillbringar alltså större delen av sin tid på de sju haven. Gamar däremot håller till i ökenområden och savanner, de är vana vid ett betydligt varmare och torrare klimat och är definitivt inte sjöfåglar. Dessutom är gamar asätare. Hur ofta ser ni några as eller kadaver ute till havs? Okej, vi kan väl förutsätta att Sjöhäxan har med sig ett stort köttlager åt Bernard. Dessutom bör vi ha i åtanke att mina kunskaper inom gamforskning är mycket små (om det inte vore för wikipedia hade de varit i det närmaste obefintliga), detta till trots är jag ändå övertygad om att detta är fel sätt att behandla en gam på. Gamar är nämligen mycket känsliga för förändringar. Även om de har ett imponerande högt immunförsvar och låg ämnesomsättning tror jag livet till sjöss skulle ha en mycket negativ effekt på dem. Om det finns någon läsare med mer kunskap inom ornitologi får ni gärna höra av er, jag är mycket intresserad av att höra er åsikt om det hela.

Hedvig Häggman-Sund är definitivt ingen djurplågare, och hon är inte häxa heller (i alla fall inte som jag känner till). Däremot är hon en tecknare utan motstycke i Sverige. För Hedvig är tecknandet lika naturligt som att andas, hon bara gör det.

Om ni känner för att dregla över fler bilder från Hedvigs penna tycker jag att ni ska besöka hennes blogg HÄR.

Nu tycker jag att det är hög tid för en tecknad film:

söndag 12 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 13

Farmor av Alf Woxnerud


Farmor eller Granny som hon heter i original, är en figur som tillkom 1961. Denna smått groteska kvinna är en av många figurer som Forrest "Bud" Sagendorf hittade på under de år som han basade för serien. Okej, det kanske inte är särskilt snällt att kalla en kvinna på 100+ för grotesk men kom igen, ta er en titt på tanten. Har ni någonsin sett något så okvinnligt? Hon ser ju ut som Karl-Alfred på dragshow.

När farmor introducerades ändrades plötsligt åldern på Karl-Alfreds far från 99 till 85. Historien förtäljer icke ifall gubbskrutten tidigare ljugit om sin ålder eller om Sagendorf helt enkelt ville ge hans mor en mer trovärdig ålder. Själv gissar jag på att det rör sig av någon form av bedrägeri men detta är bara antaganden från min sida, jag har inga belägg för saken. Farmors största uppgift här i livet tycks vara att förse sina släktingar med mat och emellanåt läxa upp sin bångstyrige son. Med andra ord är hon ungefär så som farmödrar i allmänhet brukar vara.

Alf Woxnerud är en figur som tillkom 1961. På något sätt känns det som att jag alltid har omgivits av hans bilder, (så ni må tro att jag är glad över hans medverkan). När jag var barn under 80-talet var det svårt att undgå dem. Det spelade egentligen ingen roll vilken tidning jag öppnade, jag visste på förhand att det fanns en väldigt stor chans att få se några av hans galna figurer där. Jag fullkomligt älskade hans Historiska Historier som jag stiftade bekantskap med genom min morbrors 91an, jag gillade till och med de reklamserier med Hubba-Bubba som han tecknade. Störst intryck gjorde dock hans illustrationer i Serieparaden, speciellt den hjärteskärande bilden från det allra första numret där en ung Alf Thorsjö får sin älskade nalle söndertrasad i ett mopedhjul. Ända sedan jag såg bilden har den suttit som etsad på min näthinna.

Alfs hemsida hittar ni HÄR.

lördag 11 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 12

O.G.Wotasnozzle av Rasmus Gran

Professor O.G Wotasnozzle
är en sån där galen uppfinnare som alla bra serier behöver. Wotasnozzle dök först upp i Segars andra serie Sappo. Ursprungligen var Sappo en strippserie men efter några år blev serien istället en topper, en slags utfyllnad som publicerades längst ner på Thimble Theatres söndagssidor. Efter sin entré 1932 kom Wotasnozzle mer eller mindre att ta över serien.

Den geniale egoisten Wotasnozzle gifte sig 1934, men äktenskapet varade inte särskilt länge. Hustrun nämndes över huvud taget aldrig vid namn och efter hennes sorti några veckor efter bröllopet var det aldrig någon som frågade efter henne.

Serien Sappo försvann under andra världskriget. Den rådande pappersbristen gjorde att de olika tidningsutgivarna tvingades krympa sin söndagsbilaga. Wotasnozzle återvände 1946 fast då i annan form. Segars tidigare assistent Bud Sagendorf började producera serietidningsmaterial för Dell Comics. Han sparkade då liv i den gamle uppfinnaren och använde honom som biserie i förlagets nystartade Karl-Alfredtidning.

Under de kommande åren producerades det från och till nya serier med Wotasnozzle, han gjorde även ett kort inhopp i den animerade tvserien the All New Popeye Hour från CBS. Efter 1984 har han dock lyst med sin frånvaro.

Rasmus Gran har ett akvarium med en enögd groda. Det tycker jag är lite häftigt på något sätt, en skäggig kommunist med muterade amfibier. När man lägger fram det så låter det nästan som han vore en James Bond-skurk. Fast Bondskurkar brukar i och för sig inte ha sitt högkvarter i en hyresrätt, de brukar ju föredra slocknade vulkaner eller svårtillgängliga undervattensbaser. Å andra sidan verkar det mycket mer praktiskt att ha en central bas. Hur gör egentligen Blofeld om han får slut på toapapper eller kaffefilter? Det måste vara rätt bökigt för honom att veckohandla. Nej, Rasmus val av operationsbas är nog ganska smart när man tänker efter. Undrar om han har någon tortyrkammare där hemma?

Rasmus spelar även mandolin och har ett förflutet som folkdansare. Dessutom är han serietecknare, fast det kanske ni redan visste? Om ni vill ha ett boktips så kan jag varmt rekommendera Varannan vecka utan, det är ett fantastiskt bra album. Klicka HÄR för att beställa det genom förlaget (påpassligt nog så har de rea).

Rasmus hemsida besöker ni HÄR.
Serierna om hans distansförhållande med en kanadensisk norrlänning läser ni HÄR.

P.S Är det någon som vet om Wotasnozzle någonsin haft ett svenskt namn? Hör gärna av er i sådana fall.

Karl-Alfreds julkalender - Del 11

Cole Oyl av Nickan Jonasson

Cole Oyl är far till det äventyrliga syskonparet Castor och Olivia. En intressant detalj med familjen Oyl är att så gott som alla kända medlemmar har namn efter olika typer av oljor. Jag vet inte om detta beror på en enorm kärlek till olja i alla dess former eller om familjen är svag för ordvitsar, (härstammar de möjligtvis från Göteborg?).

Cole Oyls kära hustru heter Nana Oyl, ett namn som kommer från det gamla slanguttrycket banana oil vilket kan översättas med nonsens eller möjligtvis struntprat. Oavsett vilken översättning man föredrar så är ingen av dem särskilt smickrande för den ömma modern. Dessutom har Cole två bröder, Otto Oyl och Lubry Kent Oyl. Den sistnämnde är upptäcksresande med vanan att skicka exotiska djur till sina brorsbarn. Lubry Kent spelade en liten men ack så viktig roll i de händelser som ledde fram till att Olivia och Castor stiftade bekantskap med en viss sjöman.

I de tecknade filmerna förekommer en par andra Oylsläktingar. Olivias brorsdöttrar Diesel och Violet borde rimligtvis vara frukten av Castors äktenskap med Cylinda. Eller finns det kanske fler Oyls där ute?

Nickan Jonasson kommer ursprungligen från småländska Rottne. En gång i tiden spelade han dragspel i the Ark men sparkades från gruppen eftersom Ola Salo tyckte att Nickans vilda danssteg stal rampljuset från honom. Utom sig av sorg lämnade Nickan Rottne bakom sig och liftade till Göteborg där han inledde en ny karriär som serietecknare. Hittills har han givit ut tre seriealbum med teman som skivsamlande, droger och Jansons frestelse.

Nickan har en hemsida som förtjänar att besökas. Du hittar den HÄR.
Bloggar gör han också minsann. Läs om hans musiksmak, bandyintresse och annat viktigt HÄR.

Glöm nu inte att besöka julkalendern imorgon, har ni tur så blir det en serie då.

torsdag 9 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 10

Rågren av Max Gustafson

Rågren (Rough-House) är stolt föreståndare för Sweethavens bästa hamburgercafé, (paradoxalt nog är det också stadens enda hamburgercafé). Han tar sitt jobb på största allvar, det här är verkligen en kille som brinner för att flippa burgare. När Rågren vid ett tillfälle följde med Karl-Alfred & C:o ut på en seglats saknade han sin arbetsplats så mycket att han snickrade ihop en hamburgerkiosk på skeppsdäcket. Försäljningen gick tyvärr inget vidare.

Precis som Geezil har även Rågren ett horn i sidan på Frasse. I det här fallet får dock Frasse skylla sig själv. Ända sedan de träffades första gången har Frasse gjort sitt bästa för att på ett eller annat sätt bluffa till sig en gratisburgare från den populära syltan.

Nu för tiden har tydligen Rågren vidareutvecklat hamburgerbaren till en pizzeria. Besök restaurangen HÄR.. Där finns rent utav några nytagna fotografier av Rågren i egen hög person.

Max Gustafson är precis så som Göteborgare brukar vara, jovialisk, gladlynt och samhällskritisk (fast jag har nog aldrig hört honom dra en endaste liten ordvits). De flesta serievänner är säkert redan bekanta med hans strippserie Samir, om inte så får ni se till att bli det. Besök Samirs hemsida HÄR, och varför inte passa på att köpa ett album eller ställa en intim fråga till sexologen Bruno Dürchtoffelf när du ändå är där?

onsdag 8 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 9

Karl-Alfreds farsa av Andreas Qassim

Karl-Alfreds nittionioåriga pappa (i originalet kallad Poopdeck Pappy), är inte direkt någon mönsterförälder. Den skäggige sjöfararen övergav sin ende son när denne fortfarande var ett blöjbarn, är sprängfylld av dåliga vanor och har en kvinnosyn som är allt annat än politiskt korrekt. Med andra ord så är han så långt ifrån den ridderlige Karl-Alfred som man kan komma, (utseendemässigt har de dock en del gemensamt).

Far och son återförenades 1936 då Karl-Alfred använt sig av Jeppe Jeeps magiska egenskaper för att lokalisera sin förlorade fader. Man skulle kunna tänka sig att de båda sjömännen tog emot varandra i ett tårdrypande kramkalas (ungefär som det där tv-programmet som gick på någon kanal för något år sedan), men så blev det inte. Gubbtjyven hälsade sonen med en förolämpning och förklarade sedan att han inte tycker om släktingar. Efter ett tag dök han dock upp hemma hos Karl-Alfred, åtföljd av några sjöjungfrur som han raggat upp på vägen. Sedan dess har han hängt sig kvar. Det hör inte direkt till ovanligheterna att Karl-Alfred måste hjälpa sin far ur olika besvärliga situationer som denne lyckats trassla in sig i. Gubben må vara en lögnaktig falskspelare, men Karl-Alfreds kärlek till honom är så gott som gränslös.

I Robert Altmans film Karl-Alfred the Movie berättas det att fadern valt att lämna sin son på grund av att den lille parveln vägrat äta sin spenat.

Andreas Qassim är en man med många strängar på sin lyra, han är inte bara en lysande Bamsetecknare utan även 3D-animatör, dockmakare och Lundaspexare. Som om inte detta vore nog spelar han även saxofon, talar flytande arabiska och klär i hawaiiskjorta. Man får en känsla av att Andreas klarar allt som han tar sig för. På så sätt påminner han lite om Macgyver.

Precis som de
flesta andra multikonstnärer har Andreas en webblats, om du känner för att besöka den (vilket du gör) så klickar du HÄR.

På filmduken introducerades Poopdeck Pappy 1938 i filmen Goonland.

tisdag 7 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 8

Geezil av Joakim Lindengren

Pantbanksdirektören George W. Geezil gjorde en blygsam entré i serien. Första gången han syntes till var det i rollen som restauranggäst. Det var först vid sitt femte framträdande som han presenterade sig. På den tiden gick han under namnet Geezer. Under de följande åren kom han även att använda sig av namnen Mr. Geezle och George G. Geezil. Det var först vid sitt 33:e framträdande som han en gång för alla blev George W. Geezil med resten av världen.

Geezil pratar med en stark ryskklingande accent och när ett brinnande hat gentemot Frasse. Frasse däremot tar det hela ganska lugnt och fortsätter att göra sitt bästa för att irritera och konfundera sin svartklädde nemesis.

Den välklädde Joakim Lindengren är något av en förgrundsgestalt bland svenska serietecknare. Efter att ha avslutat sin konstnärliga utbildning tog han steget vidare till serierutorna. Hans vansinniga historier om narkomaner och krystmarodörer blev ett uppskattat (och i vissa kretsar avskytt) inslag i de svenska tidningsställen. Men efter att ha slagit världsrekord i att förolämpa Siwert Öholm hände något. De tidigare favoritämnena Cyndee Peters och bajskorvar gav vika för den bakåtsträvande superhjälten Kapten Stofil. Under tio år kämpade Joakim och redaktionkollegorna Martin Kristenson och David Nessle tappert med att göra landets bästa serietidning.

Kapten Stofil besöker man HÄR.
Även om serietidningen numera är saligt insomnad så går det säkert alldeles utmärkt att beställa från deras baknummerlager. Det kan ju vara bra att känna till så här i julklappstider.

Geezil har förkommit i ett par tecknade filmer, bland annat Olive's Boithday Presink från 1941:

Jag tvivlar dock på att Joakim Lindengren någonsin medverkat i någon tecknad fil...

Karl-Alfreds julkalender - Del 7

Lill-Pär av Natalia Batista

Lill-Pär ( Swee'Pea i original) är Karl-Alfreds älskade adoptivson, (eller "pojkbarn" som Karl-Alfred själv skulle säga). En dag dök han bara upp, levererad i en låda. Sjömannen blev överförtjust och bestämde sig för att bli en god mor åt pojken. När Karl-Alfred tyckte att det var dags att döpa sitt lilla pojkbarn gav han honom det imponerande namnet Scooner Seawell Georgia Washenting Christiffer Columbia Daniel Boom, men fortsatte ändå att kalla honom Lill-Pär/Swee'Pea.

Den första tiden hade ingen någon aning om varifrån pojken egentligen kom, men så en dag visade det sig att han var av kunglig börd. Den lilla parveln härstammar nämligen från ön Demonia. Om detta och mycket annat kan man läsa i albumet Kung Lill-Pär och DEMONERNA, utivet av Semic 1981.

I de tecknade filmerna från Max Fleischer och Famous Studios är det allt som oftast Olivia som har vårdnaden om Lill-Pär, ibland antyds rent utav ett släktskap dem emellan. Det har även antytts att Lill-Pär skulle vara Karl-Alfreds syskonbarn, men då sjömannen saknar syskon verkar detta minst sagt orimligt.

Det engelska namnet Swee'Pea kommer från blomman Sweet Pea, dvs. luktärt. Tidigare hade Karl-Alfred (i det engelskspråkiga originalet alltså) använt Swee'Pea som en kärvänligt smeknamn för personer han fattat tycke för (exempelvis Olivia), men nu blev det ett smeknamn för hans son istället.

Natalia Batista är en av sveriges i särklass bästa mangatecknare. Jag lärde känna henne när jag var gästlärare på Serietecknarskolan i Malmö för några år sedan. Hon gjorde då en skoluppgift som var så väl genomförd att hon lyckades sälja in den till tidningen OKEJ. Sedan dess har hon gjort en rad böcker och fortsätter hela tiden att imponera på mig (inte minst genom sitt fantastiska hårsvall).

Natalias hemsida finner ni HÄR
Hennes blogg kan man läsa HÄR.

måndag 6 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 6

Bluto av Åke Forsmark

Vad vore en seriehjälte utan ett ordentligt skurkgalleri? Sjöhäxan stiftade vi bekantskap med igår, nu har det blivit dags att introducera en annan råbarkad typ; Bluto. Även om de flesta nog tänker på honom som Karl-Alfreds ärkefiende så förekommer han enbart i en av Segars originalhistorier. Nu kanske en del av er skruvar på sig och tänker något i stil med "Bluto? Jag som hade för mig att han hette Brutus". Var bara lugna, vi kommer till den saken i sinom tid.

Det var främst genom de tecknade filmerna som Bluto fick sin stjärnstatus. Mycket lite är känt om Blutos privatliv eller historia. Precis som Karl-Alfred tycks han ha tillbringat många år på sjön men är även något av en mångsysslande bluffmakare. Ibland uppträder han under andra identiteter så som Professor Bluteau eller Pierre Bluto.
Enligt vissa italienska serier är han son till Sjöhäxan men dessa uppgifter bör dock tas med en nypa salt.

Åke Forsmark är en annan skäggig typ, (han är dock betydligt trevligare än Bluto).
Åke har den något ovanliga yrkeskombinationen mentalskötare/serietecknare. En gång pratade vi i telefon, Åke och jag. Då blev jag genast väldigt förtjust i hans dialekt (men det var inte riktigt läge att säga det just då). Förhoppningsvis kommer han en dag att lägga till "talboksuppläsare" på listan över yrken, det hoppas i alla fall jag.

Åkes matnyttiga blogg hittar ni HÄR.
Han har även lagt ut en hel del av sina serier HÄR.

Rivaliteten mellan Bluto och Karl-Alfred har levt vidare genom årtiondena. Fast nog börjar fler än Olivia ifrågasätta deras inbördes relation efter att ha sett den här reklamfilmen:


Eftersom det trots allt är måndag och därmed lite tråkigare än vanligt avslutar vi dagens lucköppning med en extra liten bonusfilm från 1934:

lördag 4 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 5

Sjöhäxan av Daniel Lenéer


Sjöhäxan (Sea-hag) är en av Karl-Alfreds värsta motståndare. Hon gjorde sin debut i serien 1929, samma år som Karl-Alfred tog anställning på Castor Oyls skepp. Sjöxäxan är en fruktad pirat som seglar runt på de sju haven i sitt fartyg The Black Barnacle (har inte hittat något svenskt namn på skutan men direktöversatt bir det Svarta Gåsen). Hennes kunskaper inom svartkonst och voodoo gör henne till en formidabel fiende. Då Sjöhäxan är en kvinna (om än en ovanligt okvinnlig sådan) kan inte den godhjärtade Karl-Alfred slå henne, hans hederskodex tillåter det inte. Emellanåt har dock Olivia ryckt in och gett henne ett par rejäla tjotablängare.

Daniel Lenéer har jag känt så gott som halva livet. Vi gick gymnasiet tillsammans (dock inte i samma klass). Vi fördes samman av två gemensamma beröringspunkter; kompisar och serietidningar. Utöver tecknandet ägnar Daniel stor tid åt sin filmproduktion. Det egna filmbolaget Millroad Film gör independentfilm så att det står härliga till. Det senaste projektet var Lovecraftfilmatiseringen TERROR FROM THE ABYSS. Det är inspirerande med folk som omvandlar sin källare till en greenscreenstudio.
Daniel har hittills givit ut två seriealbum (ett tredje kommer inom en snar framtid), böckerna kan beställas genom förlaget Man av skugga.

Daniel hemsida hittar ni HÄR.
TERROR FROM THE ABYSS ser ni HÄR

fredag 3 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 4


Karl-Alfred får oväntat besök

Lördagar är seriedagar här i Karl-Alfreds julkalender. Den här gången
är det ingen mindre än Åke Cato som står för manus, jäpp DEN Åke Cato. Precis som så många andra från min generation förknippar jag Åke med min barndom. Vad vore 80-talet utan Åke Cato? Jo, till att börja med så vore det vore rejält mycket tråkigare. Killen stod ju för merparten av de humorprogram som visades på TV. Genom åren har Åke skrivit manus till allt från folklustspel till långfilmer, men det här är faktiskt första gången som han ger sig in i seriebranschen. Att han då väljer att göra detta med en Karl-Alfredserie är vi naturligtvis väldigt tacksamma för.

Åkes blogg hittar ni HÄR.

Vad kan passa bättre som avslutning än ett gammalt hederligt svenskt julbord:

Karl-Alfreds julkalender - Del 3

Oliva av Daniel Ahlgren

Under tio års tid var Olivia och hennes bror Castor huvudpersoner i strippserien Thimble Theatre. Sedan hände något, en viss enögd sjöman gjorde entré och lade snabbt beslag på ramljuset. Olivia tyckte instinktivt illa om den underlige mannen, men dessa känslor kom snart att ersättas av nya, betydligt varmare.

Daniel Ahlgren är inte bara en fantastisk serieskapare (17 album hittills) utan även en lysande fika-och-loppis-kompis. Vi har fördrivit ett oräkneligt antal timmar på olika caféer och antikvariat runt om i Malmö.

Daniel låter hälsa att om någon skulle vara intresserad av att köpa hans teckning så kostar den 400:- Jag vet att han även har en del album att sälja, ifall någon nu skulle vilja lägga vantarna på ett signerat ex. Om något av detta faller er i smaken, skicka då ett mail tlll mig (eller skriv ett inlägg här) så vidarebefodrar jag kontakten.

Då Herr Ahlgren håller sig borta från den digitala världen länkar jag till hans förlag HÄR.

Hur ska vi avsluta det här då? Tja, vad sägs om ett sång och dansnummer?
Här är Shelly Duvall som en mycket porträttlik Olivia. Scenen är hämtat från filmen Karl-Alfred the movie från 1980 (f.ö samma år som jag är född).



P.S! Missa för allt i världen inte morgondagens "lucköppning", då blir det något alldeles extra häftigt.

torsdag 2 december 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 2

Jeppe Jeep av Joakim Gunnarsson


Jeppe Jeep (i original Eugene the Jeep) gjorde entré i serien den 16 Mars 1936. Olivias onkel Ben hittade den orkidéätande varelsen under en resa i Afrika.
Men vad är då en jeep? Tja, kortfattat skulle man kunna beskriva dem som underliga djur med magiska förmågor (så som teleportering och förmågan att gå genom väggar) . Egentligen hör jeeps hemma i den fyrdimensionella världen men på något sätt har livsceller (idag skulle man nog kalla dem stamceller) tagit sig igenom barriären mellan den fyrdimensionella världen och vår tredimensionella. Väl på plats har dessa celler korsats med den afrikanska Hooey-hunden, vilket resulterade i Jeepens uppkomst.
Hängde ni med? Nä, det gjorde inte jag heller. När Fleischers fyra år senare introducerade Jeepen på filmduken nöjde de sig med att beskriva honom som någon slags hund.
Vår käre Jeep blev genast ett populärt inslag i serien, rent utav så pass populär att han gav namn åt ett visst arméfordon.

Som en extra fjäder i hatten kan vi nämna att han även är skolmaskot för inte mindre än två olika skolor Northeast Dubois High School i Dubois, Indiana och South Webster High School i South Webster, Ohio. Hans färger ser dock lite annorlunda ut jämfört med serien. Och sedan får vi inte glömma det faktum att en viss herr Franquin hämtade inspiration från Jeppe då han skapade sitt eget mystiska djungeldjur, Marsupilami.

Joakim Gunnarsson arbetar sedan många år tillbaka på serietidningen Bamse, bland annat som redaktör för Bamsebiblioteket och den nya samlingen med Rune Andreassons PM-manus (dvs serier som tecknats upp efter Runes död). När han inte läser blåkopior och rättar proportioner på Bamseskisser är han frilanstecknare men bas i Seriestudion. Under lång tid var han den kreativa motorn bakom den populära (och saligt insomnade) serien Emma & Sara i tidningen Julia. Läsare av Kamratposten är säkerligen väl bekanta med den galna strippserien Katten Nils som han gör tillsammans med Johanna Kristiansson.

Jockes blog hittar ni HÄR.
Delar av hans fantastiska samling av serieoriginal kan beskådas HÄR.

Vad säger ni, ska vi inte ha oss en liten film på det här?

tisdag 30 november 2010

Karl-Alfreds julkalender - Del 1


1-24 December blir det julkalender här på den spenatdoftande bloggen. Ett antal svenska serieskapare kommer att presentera sin högst personliga bild av olika figurer från Karl-Alfreds värld. dessutom blir det en del texter och rent utav ett par specialtecknade serier.

2010s mest fantastiska julkalender inleds med ett bidrag från Jonas Darnell.

Den hamburgerälskande Frasse, (eller J.Wellington Wimpy som han heter i original) har varit Karl-Alfreds bästa vän ända sedan 1930-talet. Frasse är en mycket intelligent person, men hans enorma lathet gör att han allt som oftast utnyttjar detta intellekt för att på ett eller annat sätt lura till sig en hamburgare från Rågrens restaurang. Frasse har ofta en bärande roll i serierna men förekommer inte alls lika frekvent i de tecknade filmerna från Fleischer Studios. Dave Fleischer bedömde honom tydligen som "för intellektuell" för att fungera på vita duken.
Frasse har gett namn åt minst två olika hamburgerkedjor, det är väl inte så illa pinkat av en seriefigur från trettiotalet?

Jonas Darnell är med all rätta en av sveriges populäraste serieskapare. Hans illvilliga skapelse Herman Hedning har roat tonårsgrabbar (och oroat deras mammor) i en fasligt massa år nu.
Jonas har aldrig givit namn åt någon någon hamburgerkedja.

Jonas Hemsida hittar ni HÄR

fredag 12 november 2010

Karl-Alfred på Döskalleön del 6


Äntligen en uppdatering! Hoppas ni har överseende med förseningen, jag har haft väldigt mycket att stå i de senaste veckorna.

tisdag 21 september 2010