Nu är det bara fyra dagar kvar av julkalendern, tidne går snabbt när man har roligt.
bloggtoppen
måndag 20 december 2010
Karl-Alfreds julkalender - Del 20
Idag tycker jag att vi kör en serie, (det är ju trots allt måndag).
Nu är det bara fyra dagar kvar av julkalendern, tidne går snabbt när man har roligt.
Nu är det bara fyra dagar kvar av julkalendern, tidne går snabbt när man har roligt.
söndag 19 december 2010
Karl-Alfreds julkalender - Del 19
För att fira Thimble Theatres födelsedag lyfter vi idag på hatten för den fantastiska gästskribenten Claes Reimerthi!
Thimble Theatre – inte bara Karl-Alfred
Text: Claes Reimerthi
Bild: Jimmy Wallin, E.C Segar
Det är en klassisk scen: Syskonparet Castor och Olive Oyl befinner sig på ön Dice utanför Afrikas kust. Seglatsen dit hade varit strapatsrik och Castor, som känner sig manad att anlita en tvättäkta sjöman inför den fortsatta färden, slår sig i samspråk med en väderbiten, piprökande sjöbuss ”med ett ansikte som ett skeppsvrak” på kajen. Denne är enögd, klädd i bussarong och utrustad med underarmar som klubbor och överarmar som spaghettistrån. På frågan om han är sjöman fräser han till svar: ”’Ja think I’m a cowboy?”
Händelsen äger rum i en amerikansk dagspresserie som heter »Thimble Theatre«, närmare bestämt i en seriestripp som publicerades i ett antal amerikanska dagstidningar torsdagen den 17 januari 1929. Sjömannen är förstås ingen annan än Popeye – Karl-Alfred på svenska – och denna minnesvärda dag beträdde han den stjärnbeströdda väg som skulle göra honom, serien och dess upphovsman Elzie Crisler Segar världsberömda. Den saltstänkte sjöbjörnen blev en sådan publikframgång att serien redan påföljande år bytte namn till ”Thimble Theatre Starring Pop-Eye” enkom för att lyfta fram det nya stjärnskottet. Med en inkomst på 400 000 dollar om året (enligt en samtida Literary Digest) var Segar en av världens högst betalda serieskapare fram till sin för tidiga död i leukumi år 1938.
Vad som kanske är mindre känt är att ”Thimble Theatre” redan hade funnits i tio år när Karl-Alfred gjorde entré och lade såväl serien som världen inför sina fötter. Under denna tioårsperiod hade serien byggt upp en trogen och uppskattande publik, låt vara inte på långa vägar lika stor som den som slaviskt följde serien på 1930-talet. Att ”Thimble Theatre” hade kvaliteter som gjorde den läsvärd redan på 1920-talet torde alltså vara odiskutabelt. Låt oss därför titta närmare på den serie som var ”Thimble Theatre” innan Karl-Alfred tog över. Men först ska vi stifta lite närmare bekantskap med den förhoppningsfulle unge man som redan då höll i pennan.
Elzie Crisler Segar föddes den 8 december 1894 i Chester i Illinois, en sömnig småstad intill Mississippifloden där han även växte upp. Han var yngst i en syskonskara bestående av fem pojkar och tre flickor. Fadern Amzi Andrews Segar var något av en tusenkonstnär och Segars tidigaste erfarenheter av arbete var att hjälpa sina dagars upphov att måla hus och sätta upp tapeter. E C Segar var dessutom en skicklig trumslagare som på kvällarna anlitades för att ackompanjera filmer och vaudevilleföreställningar på den lokala teatern där han så småningom också fick arbete som biografmaskinist. Men det sävliga småstadslivet var inget som tilltalade Segar. Redan vid 18 års ålder hade han – trots att han bedömde sin tecknarbegåvning som skral – bestämt sig för att bli serietecknare. Efter dagens arbete satt han därför uppe halva nätterna och kämpade med en korrespondenskurs i serieteckning från W L Evans i Cleveland, Ohio. Det tog honom ett och ett halvt år att fullborda de 20 lektionerna. Kursen kostade 20 dollar och i Segars fall får det nog sägas vara väl använda pengar. Kursen lär i vilket fall ha betalats av Segars chef på operahuset i Chester, J William Schuchert, som ibland utpekas som förebild till den hamburgarslukande snyltaren J Wellington Wimpy (Frasse) i ”Thimble Theatre”.
Inom parentes sagt var Segar ovan nämnde W L Evans förste stjärnelev och Evans använde honom som galjonsfigur i en helsidesannons för sin kurs i Cartoons Magazine år 1917. I annonsens för Segar hylla sin lärare med orden ”I’m getting along fine, and it’s all your fault”.
För att få fart på karriären flyttade Segar till Chicago där han träffade Yellow Kids och Buster Browns skapare Richard F Outcault. Outcault var vid den här tiden en stadgad, välbeställd man – en förebild som visade att man kunde bli både förmögen och framgångsrik på sin tecknartalang. Outcault tog Segar under sina vingars beskydd och skaffade honom arbete på dagstidningen Chicago Herald där den unge tecknaren i februari eller mars 1916 (uppgifterna varierar) fick ta över serien ”Charlie Chaplin's Comedy Capers” från tecknaren Stuart Carothers. Serien hade skapats ett år tidigare av förläggaren James Keeley, då nybliven ägare till tidningen. I Chicago Heralds tecknarstab ingick även Billy DeBeck som senare skulle skapa den välkända serien ”Barney Google”.
När Chicago Herald ett drygt år senare – i april 1917 – förlorade rättigheterna till Chaplin-figuren fick Segar förtroendet att göra en helt egen serie, ”Barry the Boob”, som handlar om en knäpp soldat som deltog i striderna på Europas slagfält. Inte heller denna serie blev särskilt långlivad. År 1918 köpte nämligen tidningskungen William Randolph Hearst upp och lade ner The Chicago Herald.
Vid nedläggningen såg den legendariske redaktören Arthur Brisbane till att Segar kunde ta språnget över till den Hearstägda kvällstidningen Chicago American där Segar skapade sitt första mera framgångsrika koncept, ”Looping the Loop”. Detta bestod av en kolumn med skämtteckningar som kommenterade och parodierade det ymniga restaurang-, teater- och filmutbudet i Chicagos stadskärna, känt som ”the Loop district”. Kolumnen publicerades på tidningens teatersida tillsammans med annonser för teater- och biografföreställningar och bidrog till att driva upp tidningens upplaga. Samma år – 1918 – gifte sig Segar med Myrtle Annie Johnson. Äktenskapet skulle så småningom generera två barn.
Redaktionschefen William Curley menade att Segar nu var mogen för en nationell publik och skickade iväg honom till New York där det Hearstägda King Feature Syndicate hade sitt huvudkontor. Det var för King Feature Segar skapade ”Thimble Theatre” som debuterade i dagstidningen The New York Evening Journal den 19 december 1919 (och i en handfull andra kvällstidningar bara några dagar senare). Serien påminde – på Hearsts direkta order – både vad gäller form och innehåll om Ed Wheelans populära serie ”Midget Movies, som Hearst nyligen förlorat till ett annat syndikat. Precis som ”Midget Movies” iscensatte ”Thimble Theatre” melodramatiska scener med komisk knorr (se nedan!).
”Thimble Theatre” fick ett positivt mottagande och det dröjde inte länge förrän Segar fick i uppdrag att skapa ytterligare en serie i samma format. Denna skulle främst vända sig till de kontorsanställda som varje dag pendlade in och ut ur New York och fick därför sitt namn av ett av pendeltågen, ”The Five-Fifteen”. Till denna serie, som debuterade på julafton 1920, skapade Segar den småväxte John Sappo och hans gnatiga hustru Myrtle. (Huruvida det faktum att hon bär samma namn som Segars hustru ska uppfattas som en kärleksfull gest eller dess raka motsats överlåter jag åt läsaren att bedöma.) I inledningsstrippen omnämns dessutom en son vid namn Archie som därefter aldrig förs på tal igen. John Sappo hörde inledningsvis själv till pendlarnas brödraskap (det var nästan bara män på den tiden) och färdades dagligen mellan förorten Despaire och tätorten Funkville-City.
År 1923 bytte serien namn till ”Sappo”. Den hade då förvandlats till en fortsättningsserie i humoristisk stil. Men sannolikt såg syndikatet hellre att Segar brände sitt krut på ”Thimble Theatre”. ”Sappo” lades nämligen ner i februari 1925, ungefär samtidigt som ”Thimble Theatre” kompletterades med en söndagssida i färg.
Då hade Segar för länge sedan förvandlat strippversionen av ”Thimble Theatre” till en fortsättningsserie och skulle göra samma sak med söndagsserien något år senare. I mars 1926 fick ”Thimble Theatre” sällskap i söndagsbilagan av den återuppståndna ”Sappo” som nu förvandlades till en så kallad ”topper” som delade sida med huvudserien, inledningsvis med en stripp per vecka men från och med den 10 juli samma år med en tredjedels sida. Med tiden kom serien alltmer att fokusera på Sappos galna uppfinningar, en tendens som ytterligare förstärktes när professor O G Wottasnozzle anslöt sig till persongalleriet i maj 1932.
Ungefär samtidigt som ”Thimble Theatre” fick sin söndagssida flyttade Segar och familjen till Santa Monica i Kalifornien där Segar skulle förbli bosatt resten av sitt liv. Ranchen där familjen bodde kallades skämtsamt för The Segar Box. Uppväxt vid Mississippifloden var Segar en deciderad sportfiskare och blev nu en trogen medlem i Santa Monica Rod and Reel Club. Kanske som en kvarleva från ungdomsåren odlade han även ett intresse för snickeri och uppmärksammades i bland annat Mechanix Illustrated.
”Thimble Theatre” började som en ordinär ”ett skämt om dagen-serie” men redan efter några år började längre, sammanhängande historier smyga sig in och år 1922 hade den förvandlats till en fullt utvecklad fortsättningsserie. Det här var en tendens som låg i tiden och en förklaring så god som någon till att de dagliga seriestripparna vanligen kallades »instalments«, det vill säga portion eller avsnitt. I »Thimble Theatre« blandades godmodiga äventyr med humoristiska poänger. Segars avsikt var mer att roa än att oroa.
De allra första serierna av permanent fortsättningskaraktär ägnade sig åt att parodiera populära massmarknadsfenomen som kolportageromaner, melodramer och – på 1910-talet – biografernas följetongsfilmer. »Hairbreadth Harry« av C W Kahles och »Desperate Desmond« av Harry Herschfield är de kanske mest kända exemplen på detta. De halsbrytande äventyren i de här båda serierna var alltså inte avsedd att tas på allvar utan en drift med kolportageromanernas sanslösa intriger och ständiga cliffhangersituationer. Med filmföljetongernas ankomst fick genren förnyat liv.
År 1918 skapade Ed Wheelan en serie som löpte över en av sportsidorna i New York American. Den saknade inledningsvis namn men parodierade samtida filmer och filmstjärnor. Ur detta växte »Midget Movies« fram – en serie som inledningsvis hade formen av en parodisk reseskildring och drev med aktuella filmer. Varje dag bjöd på en avslutad episod.
Efter ett tag började emellertid Wheelan införa fasta figurer i serien. Den första var Dick Dare, en slickad hjälte av Hairbreadth Harry-typ. Dick Dare följdes av hjältinnan Hazel Dearie, skurken Ralph McSneer och seriens femme fatale Blanche Rouge. Men alla de här figurerna var i själva verket skådespelare och iklädde sig hela tiden olika roller. McSneer spelade till exempel en rad skurkgestalter som Cyril Sinister, Sherwood Skamp, James Hound, Li Low, Sam Malice och the Spider. Varje episod sträckte sig nu över minst en veckoportion seriestrippar. Wheelan lekte med ett otal genrer: västernäventyr, flygäventyr, lycksökaräventyr och senare även detektivhistorier med en viss Inspector Keene som återkommande figur. År 1921 döptes serien om till »Minute Movies«.
»Thimble Theatre» startades, som redan nämnts, för att fylla tomrummet efter Wheelans serie i Hearsts dagstidningar. Även här spelade figurerna i persongalleriet upp olika historier och scenarion i teaterform (därav seriens namn – fingerborgsteatern). Den lyktstolpstunna Olive Oyl och hennes fästman Harold Hamgravy (även kallad Ham Gravy) introducerades redan från starten, liksom även den nattsvarte skurken Willy Wormwood som emellertid snabbt gjorde sorti ur serien. Som synes har alla sina motsvarigheter i ”Midget Movies”.
Men redan under seriens andra månad gjorde Olives småväxte och maniskt företagsamme bror Castor Oyl entré. Han följdes kort därpå av de båda syskonens föräldrar Nana och Cole Oyl. Därmed ändrade serien snabbt karaktär till en ordinär humorserie med Castor Oyl som den drivande figuren.
Castor Oyl fick sitt namn av castor oil, ricinolja, som ofta gavs som medicin till barn på 1920-talet. Olive fick förstås sitt namn från olivolja medan mamma Nanas namn anspelar på uttrycket "banana oil" som är synonymt med struntprat. Pappa Coles namn kommer från "coal oil", en numera bortglömd term för fotogen. Andra släktingar som gjorde gästframträdanden i serien var Castors hustru Cylinda Oyl (som tog ut skilsmässa från den ständigt frånvarande maken i slutet på 1920-talet) och Olives två farbröder Otto Oyl och den outtröttlige forskningsresanden Lubry Kent Oyl. Det är den sistnämnde som skänker Castor and Olive den märkliga, turbringande Whiffle Hen som är den direkta anledningen till att de ger sig ut på det äventyr som leder fram till mötet med Karl-Alfred.
Olive Oyl var något av en pryd backfisch vars extremt smala figur (som inte var fullt så smal från starten) var väl anpassad till 1920-talets mode. En kvinna vid namn Dora Paskel som drev lanthandeln i Segars födelsestad Chester, Illinois, lär ha fungerat som inspiration för henne. Fästmannen Ham Gravy var ett salongslejon som i möjligaste mån undvek alla former av arbete. Sin ekonomi klarade han genom att ständigt försöka låna pengar av alla i sin omgivning. Hans attraktionskraft på andra kvinnor – särskilt rika sådana – upprörde Olive som en gång föll offer för en attack av "lunaphobia" (ett slags galenskap som bottnade i okontrollerbar vrede). Hon var emellertid själv inte immun mot smicker eller uppvaktning från andra män även om hon förblev Ham Gravys fästmö ända tills Karl-Alfred gjorde entré. Därefter försvann den snabbt brädade Ham Gravy gradvis ur serien till förmån för färgstarkare bifigurer som J Wellington Wimpy, the Sea Hag och Swee’Pea (Lill-Pär).
Castor Oyl, en snabbtänkt men dvärgväxt äventyrare, började snabbt dominera serien med sina vidlyftiga ”bli rik snabbt-planer”. Han var en opålitlig skojare och åtföljdes ofta på sina knasiga äventyr i exotiska miljöer av den late, ständigt arbetslöse Ham Gravy när denne inte var upptagen med att slöa eller uppvakta Olive. Castor blev kvar i serien även efter Popeyes entré men fick finna sig i att förpassas ut i periferin.
Under Castor Oyls inflytande övergick serien gradvis till allt längre tematiskt sammanbundna episoder där den sista rutan i varje ”instalment” kombinerade ett skämt med en hooker som skulle kittla läsarens nyfikenhet och få denne att återvända till serien nästa dag. År 1922 var förvandlingen fullbordad och ”Thimble Theatre” hade blivit en komisk äventyrsserie med familjen Oyl i centrum. Parallellt genomgick Ed Wheelans ”Minute Movies” en liknande utveckling.
Karl-Alfred var E C Segars lyckodrag. Han skulle göra Segar rik och serien till en tidlös klassiker. Men redan innan ridån gick upp för den enögde sjömannen i januari 1929 var ”Thimble Theatre” alltså en omtyckt mix av äventyr, spänning och humor. Det krävdes emellertid en färgstark figur av Karl-Alfred kaliber för att göra serien till det mästerverk den betraktas som idag. Det och Segars förmåga att väva samman fantasi och realism – ett givet framgångsrecept i depressionstidens USA när publiken mest av allt längtade efter verklighetsflykt och skratt.
Claes Reimerthi
---------------------
Claes Reimerthi är utan tvekan en av landets bästa skribenter inom området seriefakta. Han är även en hyllad serieförfattare med högvis av serier i bagaget (91:an, Fantomen, Bamse, Sputnik, Gustaf Vasa m.m).
Nästa år kommer hans skönlitterära debut Myrddin, en bok som jag personligen är väldigt nyfiken på. Som den generöse man han är har Claes lagt ut ett flertal kapitel på Myrddins hemsida. Klicka HÄR om ni är intresserade av att ta del av Claes magiska fantasi.
Thimble Theatre – inte bara Karl-Alfred
Text: Claes Reimerthi
Bild: Jimmy Wallin, E.C Segar
Det är en klassisk scen: Syskonparet Castor och Olive Oyl befinner sig på ön Dice utanför Afrikas kust. Seglatsen dit hade varit strapatsrik och Castor, som känner sig manad att anlita en tvättäkta sjöman inför den fortsatta färden, slår sig i samspråk med en väderbiten, piprökande sjöbuss ”med ett ansikte som ett skeppsvrak” på kajen. Denne är enögd, klädd i bussarong och utrustad med underarmar som klubbor och överarmar som spaghettistrån. På frågan om han är sjöman fräser han till svar: ”’Ja think I’m a cowboy?”
Händelsen äger rum i en amerikansk dagspresserie som heter »Thimble Theatre«, närmare bestämt i en seriestripp som publicerades i ett antal amerikanska dagstidningar torsdagen den 17 januari 1929. Sjömannen är förstås ingen annan än Popeye – Karl-Alfred på svenska – och denna minnesvärda dag beträdde han den stjärnbeströdda väg som skulle göra honom, serien och dess upphovsman Elzie Crisler Segar världsberömda. Den saltstänkte sjöbjörnen blev en sådan publikframgång att serien redan påföljande år bytte namn till ”Thimble Theatre Starring Pop-Eye” enkom för att lyfta fram det nya stjärnskottet. Med en inkomst på 400 000 dollar om året (enligt en samtida Literary Digest) var Segar en av världens högst betalda serieskapare fram till sin för tidiga död i leukumi år 1938.
Vad som kanske är mindre känt är att ”Thimble Theatre” redan hade funnits i tio år när Karl-Alfred gjorde entré och lade såväl serien som världen inför sina fötter. Under denna tioårsperiod hade serien byggt upp en trogen och uppskattande publik, låt vara inte på långa vägar lika stor som den som slaviskt följde serien på 1930-talet. Att ”Thimble Theatre” hade kvaliteter som gjorde den läsvärd redan på 1920-talet torde alltså vara odiskutabelt. Låt oss därför titta närmare på den serie som var ”Thimble Theatre” innan Karl-Alfred tog över. Men först ska vi stifta lite närmare bekantskap med den förhoppningsfulle unge man som redan då höll i pennan.
Elzie Crisler Segar föddes den 8 december 1894 i Chester i Illinois, en sömnig småstad intill Mississippifloden där han även växte upp. Han var yngst i en syskonskara bestående av fem pojkar och tre flickor. Fadern Amzi Andrews Segar var något av en tusenkonstnär och Segars tidigaste erfarenheter av arbete var att hjälpa sina dagars upphov att måla hus och sätta upp tapeter. E C Segar var dessutom en skicklig trumslagare som på kvällarna anlitades för att ackompanjera filmer och vaudevilleföreställningar på den lokala teatern där han så småningom också fick arbete som biografmaskinist. Men det sävliga småstadslivet var inget som tilltalade Segar. Redan vid 18 års ålder hade han – trots att han bedömde sin tecknarbegåvning som skral – bestämt sig för att bli serietecknare. Efter dagens arbete satt han därför uppe halva nätterna och kämpade med en korrespondenskurs i serieteckning från W L Evans i Cleveland, Ohio. Det tog honom ett och ett halvt år att fullborda de 20 lektionerna. Kursen kostade 20 dollar och i Segars fall får det nog sägas vara väl använda pengar. Kursen lär i vilket fall ha betalats av Segars chef på operahuset i Chester, J William Schuchert, som ibland utpekas som förebild till den hamburgarslukande snyltaren J Wellington Wimpy (Frasse) i ”Thimble Theatre”.
Inom parentes sagt var Segar ovan nämnde W L Evans förste stjärnelev och Evans använde honom som galjonsfigur i en helsidesannons för sin kurs i Cartoons Magazine år 1917. I annonsens för Segar hylla sin lärare med orden ”I’m getting along fine, and it’s all your fault”.
För att få fart på karriären flyttade Segar till Chicago där han träffade Yellow Kids och Buster Browns skapare Richard F Outcault. Outcault var vid den här tiden en stadgad, välbeställd man – en förebild som visade att man kunde bli både förmögen och framgångsrik på sin tecknartalang. Outcault tog Segar under sina vingars beskydd och skaffade honom arbete på dagstidningen Chicago Herald där den unge tecknaren i februari eller mars 1916 (uppgifterna varierar) fick ta över serien ”Charlie Chaplin's Comedy Capers” från tecknaren Stuart Carothers. Serien hade skapats ett år tidigare av förläggaren James Keeley, då nybliven ägare till tidningen. I Chicago Heralds tecknarstab ingick även Billy DeBeck som senare skulle skapa den välkända serien ”Barney Google”.
När Chicago Herald ett drygt år senare – i april 1917 – förlorade rättigheterna till Chaplin-figuren fick Segar förtroendet att göra en helt egen serie, ”Barry the Boob”, som handlar om en knäpp soldat som deltog i striderna på Europas slagfält. Inte heller denna serie blev särskilt långlivad. År 1918 köpte nämligen tidningskungen William Randolph Hearst upp och lade ner The Chicago Herald.
Vid nedläggningen såg den legendariske redaktören Arthur Brisbane till att Segar kunde ta språnget över till den Hearstägda kvällstidningen Chicago American där Segar skapade sitt första mera framgångsrika koncept, ”Looping the Loop”. Detta bestod av en kolumn med skämtteckningar som kommenterade och parodierade det ymniga restaurang-, teater- och filmutbudet i Chicagos stadskärna, känt som ”the Loop district”. Kolumnen publicerades på tidningens teatersida tillsammans med annonser för teater- och biografföreställningar och bidrog till att driva upp tidningens upplaga. Samma år – 1918 – gifte sig Segar med Myrtle Annie Johnson. Äktenskapet skulle så småningom generera två barn.
Redaktionschefen William Curley menade att Segar nu var mogen för en nationell publik och skickade iväg honom till New York där det Hearstägda King Feature Syndicate hade sitt huvudkontor. Det var för King Feature Segar skapade ”Thimble Theatre” som debuterade i dagstidningen The New York Evening Journal den 19 december 1919 (och i en handfull andra kvällstidningar bara några dagar senare). Serien påminde – på Hearsts direkta order – både vad gäller form och innehåll om Ed Wheelans populära serie ”Midget Movies, som Hearst nyligen förlorat till ett annat syndikat. Precis som ”Midget Movies” iscensatte ”Thimble Theatre” melodramatiska scener med komisk knorr (se nedan!).
”Thimble Theatre” fick ett positivt mottagande och det dröjde inte länge förrän Segar fick i uppdrag att skapa ytterligare en serie i samma format. Denna skulle främst vända sig till de kontorsanställda som varje dag pendlade in och ut ur New York och fick därför sitt namn av ett av pendeltågen, ”The Five-Fifteen”. Till denna serie, som debuterade på julafton 1920, skapade Segar den småväxte John Sappo och hans gnatiga hustru Myrtle. (Huruvida det faktum att hon bär samma namn som Segars hustru ska uppfattas som en kärleksfull gest eller dess raka motsats överlåter jag åt läsaren att bedöma.) I inledningsstrippen omnämns dessutom en son vid namn Archie som därefter aldrig förs på tal igen. John Sappo hörde inledningsvis själv till pendlarnas brödraskap (det var nästan bara män på den tiden) och färdades dagligen mellan förorten Despaire och tätorten Funkville-City.
År 1923 bytte serien namn till ”Sappo”. Den hade då förvandlats till en fortsättningsserie i humoristisk stil. Men sannolikt såg syndikatet hellre att Segar brände sitt krut på ”Thimble Theatre”. ”Sappo” lades nämligen ner i februari 1925, ungefär samtidigt som ”Thimble Theatre” kompletterades med en söndagssida i färg.
Då hade Segar för länge sedan förvandlat strippversionen av ”Thimble Theatre” till en fortsättningsserie och skulle göra samma sak med söndagsserien något år senare. I mars 1926 fick ”Thimble Theatre” sällskap i söndagsbilagan av den återuppståndna ”Sappo” som nu förvandlades till en så kallad ”topper” som delade sida med huvudserien, inledningsvis med en stripp per vecka men från och med den 10 juli samma år med en tredjedels sida. Med tiden kom serien alltmer att fokusera på Sappos galna uppfinningar, en tendens som ytterligare förstärktes när professor O G Wottasnozzle anslöt sig till persongalleriet i maj 1932.
Ungefär samtidigt som ”Thimble Theatre” fick sin söndagssida flyttade Segar och familjen till Santa Monica i Kalifornien där Segar skulle förbli bosatt resten av sitt liv. Ranchen där familjen bodde kallades skämtsamt för The Segar Box. Uppväxt vid Mississippifloden var Segar en deciderad sportfiskare och blev nu en trogen medlem i Santa Monica Rod and Reel Club. Kanske som en kvarleva från ungdomsåren odlade han även ett intresse för snickeri och uppmärksammades i bland annat Mechanix Illustrated.
”Thimble Theatre” började som en ordinär ”ett skämt om dagen-serie” men redan efter några år började längre, sammanhängande historier smyga sig in och år 1922 hade den förvandlats till en fullt utvecklad fortsättningsserie. Det här var en tendens som låg i tiden och en förklaring så god som någon till att de dagliga seriestripparna vanligen kallades »instalments«, det vill säga portion eller avsnitt. I »Thimble Theatre« blandades godmodiga äventyr med humoristiska poänger. Segars avsikt var mer att roa än att oroa.
De allra första serierna av permanent fortsättningskaraktär ägnade sig åt att parodiera populära massmarknadsfenomen som kolportageromaner, melodramer och – på 1910-talet – biografernas följetongsfilmer. »Hairbreadth Harry« av C W Kahles och »Desperate Desmond« av Harry Herschfield är de kanske mest kända exemplen på detta. De halsbrytande äventyren i de här båda serierna var alltså inte avsedd att tas på allvar utan en drift med kolportageromanernas sanslösa intriger och ständiga cliffhangersituationer. Med filmföljetongernas ankomst fick genren förnyat liv.
År 1918 skapade Ed Wheelan en serie som löpte över en av sportsidorna i New York American. Den saknade inledningsvis namn men parodierade samtida filmer och filmstjärnor. Ur detta växte »Midget Movies« fram – en serie som inledningsvis hade formen av en parodisk reseskildring och drev med aktuella filmer. Varje dag bjöd på en avslutad episod.
Efter ett tag började emellertid Wheelan införa fasta figurer i serien. Den första var Dick Dare, en slickad hjälte av Hairbreadth Harry-typ. Dick Dare följdes av hjältinnan Hazel Dearie, skurken Ralph McSneer och seriens femme fatale Blanche Rouge. Men alla de här figurerna var i själva verket skådespelare och iklädde sig hela tiden olika roller. McSneer spelade till exempel en rad skurkgestalter som Cyril Sinister, Sherwood Skamp, James Hound, Li Low, Sam Malice och the Spider. Varje episod sträckte sig nu över minst en veckoportion seriestrippar. Wheelan lekte med ett otal genrer: västernäventyr, flygäventyr, lycksökaräventyr och senare även detektivhistorier med en viss Inspector Keene som återkommande figur. År 1921 döptes serien om till »Minute Movies«.
»Thimble Theatre» startades, som redan nämnts, för att fylla tomrummet efter Wheelans serie i Hearsts dagstidningar. Även här spelade figurerna i persongalleriet upp olika historier och scenarion i teaterform (därav seriens namn – fingerborgsteatern). Den lyktstolpstunna Olive Oyl och hennes fästman Harold Hamgravy (även kallad Ham Gravy) introducerades redan från starten, liksom även den nattsvarte skurken Willy Wormwood som emellertid snabbt gjorde sorti ur serien. Som synes har alla sina motsvarigheter i ”Midget Movies”.
Men redan under seriens andra månad gjorde Olives småväxte och maniskt företagsamme bror Castor Oyl entré. Han följdes kort därpå av de båda syskonens föräldrar Nana och Cole Oyl. Därmed ändrade serien snabbt karaktär till en ordinär humorserie med Castor Oyl som den drivande figuren.
Castor Oyl fick sitt namn av castor oil, ricinolja, som ofta gavs som medicin till barn på 1920-talet. Olive fick förstås sitt namn från olivolja medan mamma Nanas namn anspelar på uttrycket "banana oil" som är synonymt med struntprat. Pappa Coles namn kommer från "coal oil", en numera bortglömd term för fotogen. Andra släktingar som gjorde gästframträdanden i serien var Castors hustru Cylinda Oyl (som tog ut skilsmässa från den ständigt frånvarande maken i slutet på 1920-talet) och Olives två farbröder Otto Oyl och den outtröttlige forskningsresanden Lubry Kent Oyl. Det är den sistnämnde som skänker Castor and Olive den märkliga, turbringande Whiffle Hen som är den direkta anledningen till att de ger sig ut på det äventyr som leder fram till mötet med Karl-Alfred.
Olive Oyl var något av en pryd backfisch vars extremt smala figur (som inte var fullt så smal från starten) var väl anpassad till 1920-talets mode. En kvinna vid namn Dora Paskel som drev lanthandeln i Segars födelsestad Chester, Illinois, lär ha fungerat som inspiration för henne. Fästmannen Ham Gravy var ett salongslejon som i möjligaste mån undvek alla former av arbete. Sin ekonomi klarade han genom att ständigt försöka låna pengar av alla i sin omgivning. Hans attraktionskraft på andra kvinnor – särskilt rika sådana – upprörde Olive som en gång föll offer för en attack av "lunaphobia" (ett slags galenskap som bottnade i okontrollerbar vrede). Hon var emellertid själv inte immun mot smicker eller uppvaktning från andra män även om hon förblev Ham Gravys fästmö ända tills Karl-Alfred gjorde entré. Därefter försvann den snabbt brädade Ham Gravy gradvis ur serien till förmån för färgstarkare bifigurer som J Wellington Wimpy, the Sea Hag och Swee’Pea (Lill-Pär).
Castor Oyl, en snabbtänkt men dvärgväxt äventyrare, började snabbt dominera serien med sina vidlyftiga ”bli rik snabbt-planer”. Han var en opålitlig skojare och åtföljdes ofta på sina knasiga äventyr i exotiska miljöer av den late, ständigt arbetslöse Ham Gravy när denne inte var upptagen med att slöa eller uppvakta Olive. Castor blev kvar i serien även efter Popeyes entré men fick finna sig i att förpassas ut i periferin.
Under Castor Oyls inflytande övergick serien gradvis till allt längre tematiskt sammanbundna episoder där den sista rutan i varje ”instalment” kombinerade ett skämt med en hooker som skulle kittla läsarens nyfikenhet och få denne att återvända till serien nästa dag. År 1922 var förvandlingen fullbordad och ”Thimble Theatre” hade blivit en komisk äventyrsserie med familjen Oyl i centrum. Parallellt genomgick Ed Wheelans ”Minute Movies” en liknande utveckling.
Karl-Alfred var E C Segars lyckodrag. Han skulle göra Segar rik och serien till en tidlös klassiker. Men redan innan ridån gick upp för den enögde sjömannen i januari 1929 var ”Thimble Theatre” alltså en omtyckt mix av äventyr, spänning och humor. Det krävdes emellertid en färgstark figur av Karl-Alfred kaliber för att göra serien till det mästerverk den betraktas som idag. Det och Segars förmåga att väva samman fantasi och realism – ett givet framgångsrecept i depressionstidens USA när publiken mest av allt längtade efter verklighetsflykt och skratt.
Claes Reimerthi
---------------------
Claes Reimerthi är utan tvekan en av landets bästa skribenter inom området seriefakta. Han är även en hyllad serieförfattare med högvis av serier i bagaget (91:an, Fantomen, Bamse, Sputnik, Gustaf Vasa m.m).
Nästa år kommer hans skönlitterära debut Myrddin, en bok som jag personligen är väldigt nyfiken på. Som den generöse man han är har Claes lagt ut ett flertal kapitel på Myrddins hemsida. Klicka HÄR om ni är intresserade av att ta del av Claes magiska fantasi.
fredag 17 december 2010
Karl-Alfreds julkalender - Del 18
Brutus av Axel Trumpfheller
Vad ända in i...!? Har kalendermakaren gått och blivit snurrig? Vi har ju redan sett den där skäggiga typen!
Historien om Bluto/Brutus är lite komplicerad men jag ska göra mitt bästa för att förklara det hela. Mellan 1933-1957 medverkade Bluto i ett stort antal animerade kortfilmer. När Segars efterföljare ville använda sig av Bluto i serierna fick de beskedet att rättigheterna till Bluto ägdes av Fleischer Studios. Detta stämde emellertid inte, Bluto skapades som bekant av E.C Segar ett helt år innan han dök upp på biodukarna. Om ni behöver fräscha upp ea Blutokunskaper kan ni alltid "öppna" lucka 6 en gång till.
Hur som helst så verkar det inte som att någon kollade upp hur det egentligen låg till med rättigheterna. Istället beslöt man sig för att stöpa om figuren och på så sätt gå runt problemet. Bluto försågs med nytt namn och de kisande ögonen ersattes med ett par rejäla glosögon.
1960-62 dök Brutus upp i Karl-Alfreds animerade tv-serie. I denna serie framstod hade man gått ännu ett steg längre och låtit hans tidigare så imponerande muskelmassa ersättas av en rejäl fetma.
Bluto återvände 1978 då det var Hanna-Barberas tur att ta sig an nästa tv-serie. Det är även Bluto vi möter i Karl-Alfred the Movie två år senare.
Under många år antog alla att Bluto och Brutus var samma person, under en period gick figuren rent av under namnet Brutus J. Bluto. I början på 1980-talet avslöjades det dock att de skäggiga herrarna i själva verket är tvillingbröder.
En viktig skillnad mellan Brutus/Bluto (utöver Marty Feldman-ögonen) är att Bluto är förälskad i Olivia. Brutus däremot hyser inga känslor för henne, möjligtvis kan hon vara en praktisk gisslan någon gång emellanåt.
Axel Trumpfheller ären god vän med en rad intressanta yrken i bagaget. Han har sysslat med allt från att animera karaktärer till 16bits tvspel (Batman Returns, Judge Dredd mfl.) till att sminka avlidna. Dessutom gör han serier.
En gång i tiden producerade jag och Axel nästan 200 strippar av en serie som vi kallade för De Ohyggliga. Axel tecknade och jag stod för manus och färgläggning. Vem vet en vacker dag kanske det blir mer av den varan. Bekanta er med seriien och en rad andra intressanta strippar på syndikatet Birchfield Comics hemsida.
Vad ända in i...!? Har kalendermakaren gått och blivit snurrig? Vi har ju redan sett den där skäggiga typen!
Historien om Bluto/Brutus är lite komplicerad men jag ska göra mitt bästa för att förklara det hela. Mellan 1933-1957 medverkade Bluto i ett stort antal animerade kortfilmer. När Segars efterföljare ville använda sig av Bluto i serierna fick de beskedet att rättigheterna till Bluto ägdes av Fleischer Studios. Detta stämde emellertid inte, Bluto skapades som bekant av E.C Segar ett helt år innan han dök upp på biodukarna. Om ni behöver fräscha upp ea Blutokunskaper kan ni alltid "öppna" lucka 6 en gång till.
Hur som helst så verkar det inte som att någon kollade upp hur det egentligen låg till med rättigheterna. Istället beslöt man sig för att stöpa om figuren och på så sätt gå runt problemet. Bluto försågs med nytt namn och de kisande ögonen ersattes med ett par rejäla glosögon.
1960-62 dök Brutus upp i Karl-Alfreds animerade tv-serie. I denna serie framstod hade man gått ännu ett steg längre och låtit hans tidigare så imponerande muskelmassa ersättas av en rejäl fetma.
Bluto återvände 1978 då det var Hanna-Barberas tur att ta sig an nästa tv-serie. Det är även Bluto vi möter i Karl-Alfred the Movie två år senare.
Under många år antog alla att Bluto och Brutus var samma person, under en period gick figuren rent av under namnet Brutus J. Bluto. I början på 1980-talet avslöjades det dock att de skäggiga herrarna i själva verket är tvillingbröder.
En viktig skillnad mellan Brutus/Bluto (utöver Marty Feldman-ögonen) är att Bluto är förälskad i Olivia. Brutus däremot hyser inga känslor för henne, möjligtvis kan hon vara en praktisk gisslan någon gång emellanåt.
Axel Trumpfheller ären god vän med en rad intressanta yrken i bagaget. Han har sysslat med allt från att animera karaktärer till 16bits tvspel (Batman Returns, Judge Dredd mfl.) till att sminka avlidna. Dessutom gör han serier.
En gång i tiden producerade jag och Axel nästan 200 strippar av en serie som vi kallade för De Ohyggliga. Axel tecknade och jag stod för manus och färgläggning. Vem vet en vacker dag kanske det blir mer av den varan. Bekanta er med seriien och en rad andra intressanta strippar på syndikatet Birchfield Comics hemsida.
torsdag 16 december 2010
Karl-Alfreds julkalender - Del 17
Skipper Skræk och Karl-Alfred
Text: Thomas Storn
Illustration: Ola Skogäng
Den 22 november 1938 publicerades första numret av den danska serietidningen Skipper Skræk (Karl-Alfred). Tidningen utkom en gång i veckan och med sitt veckotidningsformat och blandning av humor- och äventyrsserier påminde den om de amerikanska dagstidningarnas seriefyllda söndagsbilagor. Varje serie fick ofta bara en sida per nummer och alla äventyrsserierna var naturligtvis följetonger. Under många år hade tidningen i regel – med undantag för vissa specialnummer och julnummer - inget vanligt serietidningsomslag, utan förstasidan pryddes av titelserien »Karl-Alfred«. Skipper Skræk blev mycket populär under kriget och trots den tyska ockupationen utkom tidningen regelbundet, men när förlagets hus i Valby sprängdes i luften i januari 1945 blev det ett ofrivilligt stopp i utgivningen under 119 dagar. Tidningen innehöll till ganska stor del amerikanska dagspresserier, som under kriget levererades till Danmark via Sverige. Skipper Skræk publicerades av Allers, som även utgav veckotidningen Familie-Journalen i Danmark (Allers familj-journal i Sverige).
När tidningen återuppstod igen pryddes omslaget av en tapper Karl-Alfred som ger en SS-man på nöten. I bakgrunden ser vi förlagshuset i ruiner. Bilden är troligtvis tecknad av Holger Philipsen.
Efter kriget satsade Allers i Sverige på en svensk utgåva av Skipper Skræk – Karl-Alfred. Till utseende och innehåll var svenska Karl-Alfred snarlik den danska utgåvan med veckoutgivning och 16 sidor, varav varannan i färg. Formatet blev även denna gång veckotidningens – det var naturligtvis mera ekonomiskt att trycka den avsevärda upplagan på samma press som veckotidningen Allers. Karl-Alfred fick en flygande start genom att Allers, med en upplaga på 190 000 exemplar, tog in första numret av Karl-Alfred som bilaga i tidningen. Vid premiären den 20 januari 1946 hade Karl-Alfred inga konkurrenter på den svenska serietidningsmarknaden (tidigare serietidningsförsök med Musse Pigg-Tidningen 1937-1938 och Veckans Serier 1942-1943 blev kortlivade), men när tidningen upphörde 1953 efter 409 nummer hade serietidningslandskapet förändrats och Karl-Alfred var bara en serietidning bland många. Under sin livstid hann Karl-Alfred publicera många olika serier; vissa dök upp och försvann, medan andra fanns med i stort sett under hela tiden, exempelvis »Ensamma vargen« av Charles Flanders, »Karl-Alfred« av Tom Sims och Bela Zaboly, »Prins Valiant« av Harold Foster, »Pär och Polly« av Cliff Sterrett och »Ludde på luffen« av C. D. Russel. Seriematerialet hämtades inte enbart från USA, utan från Danmark kom »Ekarna« av Willy Nielsen och från Sverige »Alis äventyr« av Tage Sahlin, som också gick i Skipper Skræk. Till skillnad från Karl-Alfred publicerade Skipper Skræk även »Fantomen«, som i Sverige kom att få en egen tidning 1950.
Karl-Alfred blev till en början en försäljningsframgång och upplagan steg från 46 000 exemplar per nummer 1946 till 64 000 exemplar 1949, men 1948 och framåt ökade konkurrensen då den svenska serietidningsutgivningen började ta fart. När konkurrensen hårdnade höll inte Karl-Alfreds koncept. Det var för många äventyrsserier med korta snuttar i varje nummer. För skämtserierna spelade det begränsade utrymmet ingen roll, men följetongsserier klarade sig inte med en sida per gång ens i veckoutgivning. Inte när konkurrenterna kom med långa serieavsnitt där det hann hända något. De många goda serierna hjälpte inte, tidningen gjorde nu ett lite för »vuxet« intryck med sin seriemix och sitt format. År 1953 försökte man åtgärda saken och bytte till det mera populära serietidningsformatet, och med vanliga serietidningsomslag, men förtroendet för tidningen var förverkat och den lades ned under hösten det året när upplagan pekade mot under 25 000 exemplar och allt större förluster. Även Skipper Skræk bytte till vanligt serietidningsformat 1953, men kom till skillnad från Karl-Alfred att fortleva ända fram till 1963.
Thomas Storn
Svenskt Seriearkiv
Thomas Storn är den drivande kraften bakom Svenskt Seriearkiv. Då både Thomas och arkivet saknar hemsidor länkar jag istället till Tidö Slotts Leksaks och Seriemuseum. Thomas har nämligen haft sitt finger med i spelet där också. Besök muséet HÄR.
Ola Skogäng är en av de bästa serietecknare som landet någonsin begåvats med.
Hans serie Theo´s Okulta Kuriositeter har hittills utkommit med två album och gått som följetong i serietidningen Nemi. Besök Ola och Theo HÄR.
Text: Thomas Storn
Illustration: Ola Skogäng
Den 22 november 1938 publicerades första numret av den danska serietidningen Skipper Skræk (Karl-Alfred). Tidningen utkom en gång i veckan och med sitt veckotidningsformat och blandning av humor- och äventyrsserier påminde den om de amerikanska dagstidningarnas seriefyllda söndagsbilagor. Varje serie fick ofta bara en sida per nummer och alla äventyrsserierna var naturligtvis följetonger. Under många år hade tidningen i regel – med undantag för vissa specialnummer och julnummer - inget vanligt serietidningsomslag, utan förstasidan pryddes av titelserien »Karl-Alfred«. Skipper Skræk blev mycket populär under kriget och trots den tyska ockupationen utkom tidningen regelbundet, men när förlagets hus i Valby sprängdes i luften i januari 1945 blev det ett ofrivilligt stopp i utgivningen under 119 dagar. Tidningen innehöll till ganska stor del amerikanska dagspresserier, som under kriget levererades till Danmark via Sverige. Skipper Skræk publicerades av Allers, som även utgav veckotidningen Familie-Journalen i Danmark (Allers familj-journal i Sverige).
När tidningen återuppstod igen pryddes omslaget av en tapper Karl-Alfred som ger en SS-man på nöten. I bakgrunden ser vi förlagshuset i ruiner. Bilden är troligtvis tecknad av Holger Philipsen.
Efter kriget satsade Allers i Sverige på en svensk utgåva av Skipper Skræk – Karl-Alfred. Till utseende och innehåll var svenska Karl-Alfred snarlik den danska utgåvan med veckoutgivning och 16 sidor, varav varannan i färg. Formatet blev även denna gång veckotidningens – det var naturligtvis mera ekonomiskt att trycka den avsevärda upplagan på samma press som veckotidningen Allers. Karl-Alfred fick en flygande start genom att Allers, med en upplaga på 190 000 exemplar, tog in första numret av Karl-Alfred som bilaga i tidningen. Vid premiären den 20 januari 1946 hade Karl-Alfred inga konkurrenter på den svenska serietidningsmarknaden (tidigare serietidningsförsök med Musse Pigg-Tidningen 1937-1938 och Veckans Serier 1942-1943 blev kortlivade), men när tidningen upphörde 1953 efter 409 nummer hade serietidningslandskapet förändrats och Karl-Alfred var bara en serietidning bland många. Under sin livstid hann Karl-Alfred publicera många olika serier; vissa dök upp och försvann, medan andra fanns med i stort sett under hela tiden, exempelvis »Ensamma vargen« av Charles Flanders, »Karl-Alfred« av Tom Sims och Bela Zaboly, »Prins Valiant« av Harold Foster, »Pär och Polly« av Cliff Sterrett och »Ludde på luffen« av C. D. Russel. Seriematerialet hämtades inte enbart från USA, utan från Danmark kom »Ekarna« av Willy Nielsen och från Sverige »Alis äventyr« av Tage Sahlin, som också gick i Skipper Skræk. Till skillnad från Karl-Alfred publicerade Skipper Skræk även »Fantomen«, som i Sverige kom att få en egen tidning 1950.
Karl-Alfred blev till en början en försäljningsframgång och upplagan steg från 46 000 exemplar per nummer 1946 till 64 000 exemplar 1949, men 1948 och framåt ökade konkurrensen då den svenska serietidningsutgivningen började ta fart. När konkurrensen hårdnade höll inte Karl-Alfreds koncept. Det var för många äventyrsserier med korta snuttar i varje nummer. För skämtserierna spelade det begränsade utrymmet ingen roll, men följetongsserier klarade sig inte med en sida per gång ens i veckoutgivning. Inte när konkurrenterna kom med långa serieavsnitt där det hann hända något. De många goda serierna hjälpte inte, tidningen gjorde nu ett lite för »vuxet« intryck med sin seriemix och sitt format. År 1953 försökte man åtgärda saken och bytte till det mera populära serietidningsformatet, och med vanliga serietidningsomslag, men förtroendet för tidningen var förverkat och den lades ned under hösten det året när upplagan pekade mot under 25 000 exemplar och allt större förluster. Även Skipper Skræk bytte till vanligt serietidningsformat 1953, men kom till skillnad från Karl-Alfred att fortleva ända fram till 1963.
Thomas Storn
Svenskt Seriearkiv
Thomas Storn är den drivande kraften bakom Svenskt Seriearkiv. Då både Thomas och arkivet saknar hemsidor länkar jag istället till Tidö Slotts Leksaks och Seriemuseum. Thomas har nämligen haft sitt finger med i spelet där också. Besök muséet HÄR.
Ola Skogäng är en av de bästa serietecknare som landet någonsin begåvats med.
Hans serie Theo´s Okulta Kuriositeter har hittills utkommit med två album och gått som följetong i serietidningen Nemi. Besök Ola och Theo HÄR.
onsdag 15 december 2010
Karl-Alfreds julkalender - Del 16
Under planeringen av julkalendern drabbades jag plötsligt av tanken att kontakta Åke Cato. Jag visste sedan tidigare att han har ett gott öga till Karl-Alfred & C:o. Vore det inte både en trevlig och oväntad överraskning om han skrev ett seriemanus för kalenderns räkning? Åke kontaktades och han tyckte (precis som jag) om idéen med att göra Karl-Alfredserier. Faktum är att han tyckte att det var en så pass trevlig idé att han istället för ett manus överlämnade en handfull.
Dagen efter att jag besökt Åke och diskuterat hans manus så träffade jag min gode vän Daniel Ahlgren för vår sedvanliga fika. Jag berättade då om mitt möte med Åke och om dennes nyskrivna seriemanus. Daniel kom då själv med förslaget att låta honom teckna en av serierna. Då han haft så väldigt roligt när han tecknade Olivia borde det ju i rimlighetens namn vara ÄNNU roligare att teckna en hel Karl-Alfredserie. Resultatet beskriver Daniel som den snyggaste sida han någonsin har tecknat. Jag är bered att hålla med honom.
Åke bloggar på som vanligt, följ han egen julkalender HÄR.
Karl-Alfreds julkalender - Del 15
Salty av Johanna Kristiansson
Det är lika bra att erkänna det med en gång, jag har ingen aning om vem papegojan Salty är. Antagligen är han/hon väl som aror är mest, färgglad och högljudd. Den enda gången jag kan minnas att jag sett till fågelskrället är i den här reklamfilmen:
Det finns dock en annan Salty som jag är desto mer bekant med. "Salty" Bill Barnacle är en av Karl-Alfreds äldsta och bästa vänner. Han kom på oväntat besök den 3 december 1933 och föreslog genast en skattsökartripp till den mytomspunna Plunder Island. Innan det var dags för avfärd ville de två vännerna passa på att fira sitt återseende genom att ge sig ut på en krogrunda. Dagen därpå arresterades de av den lokala polisen. En gapskrattande Bill påpekade att det bara var den tvåtusensexhundrade gången som Karl-Alfred hamnat bakom lås och bom. Ett fängelse håller inte två sjöbjörnar på plats särskilt länge, det dröjde inte länge innan de gav sig av på sin skattjakt.
Käftsmällen? Bry er inte om den, den ingår i de goda vännernas hälsningsfras.
Då jag inte hade min kära cintiq tillgänglig igår fick jag använda mig av traditionella verktyg för att kunna ge er en bild av "den andre Salty". Helt plötsligt sitter jag med ett fysiskt original framför mig, det var ett tag sedan. Det är inte utan att det känns lite ovant. Om någon känner för att köpa loss bilden så går det alldeles utmärkt, det är det bara att höra av sig. Bilden mäter ca 25 x 34cm och kostar 500:- plus porto.
Johanna Kristiansson vet jag däremot mycket väl vem det är. Skam vore väl annars då vi delat studio sedan fem år tillbaka. När man jobbar så nära någon under så pass lång tid blir man antingen väldigt tighta eller också blir man dödsfiender. Jag är inte riktigt säker på vilken av kategorierna som vi kvalar in i. Genom åren har vi undervisat, tecknat serier, irriterat omgivningen med practicaljokes och rent utav duschat tillsammans.
Johanna illustrerar mängder av skolböcker, korsord och andra kluriga saker. Tillsammans med Joakim Gunnarsson gör hon den uppsKATTade strippserien Katten Nils för Kamratposten.
Johannas hemsida besöker ni HÄR.
Någon blogg har hon inte, men det har däremot Katten Nils. Besök honom HÄR.
Det är lika bra att erkänna det med en gång, jag har ingen aning om vem papegojan Salty är. Antagligen är han/hon väl som aror är mest, färgglad och högljudd. Den enda gången jag kan minnas att jag sett till fågelskrället är i den här reklamfilmen:
Det finns dock en annan Salty som jag är desto mer bekant med. "Salty" Bill Barnacle är en av Karl-Alfreds äldsta och bästa vänner. Han kom på oväntat besök den 3 december 1933 och föreslog genast en skattsökartripp till den mytomspunna Plunder Island. Innan det var dags för avfärd ville de två vännerna passa på att fira sitt återseende genom att ge sig ut på en krogrunda. Dagen därpå arresterades de av den lokala polisen. En gapskrattande Bill påpekade att det bara var den tvåtusensexhundrade gången som Karl-Alfred hamnat bakom lås och bom. Ett fängelse håller inte två sjöbjörnar på plats särskilt länge, det dröjde inte länge innan de gav sig av på sin skattjakt.
Käftsmällen? Bry er inte om den, den ingår i de goda vännernas hälsningsfras.
Då jag inte hade min kära cintiq tillgänglig igår fick jag använda mig av traditionella verktyg för att kunna ge er en bild av "den andre Salty". Helt plötsligt sitter jag med ett fysiskt original framför mig, det var ett tag sedan. Det är inte utan att det känns lite ovant. Om någon känner för att köpa loss bilden så går det alldeles utmärkt, det är det bara att höra av sig. Bilden mäter ca 25 x 34cm och kostar 500:- plus porto.
Johanna Kristiansson vet jag däremot mycket väl vem det är. Skam vore väl annars då vi delat studio sedan fem år tillbaka. När man jobbar så nära någon under så pass lång tid blir man antingen väldigt tighta eller också blir man dödsfiender. Jag är inte riktigt säker på vilken av kategorierna som vi kvalar in i. Genom åren har vi undervisat, tecknat serier, irriterat omgivningen med practicaljokes och rent utav duschat tillsammans.
Johanna illustrerar mängder av skolböcker, korsord och andra kluriga saker. Tillsammans med Joakim Gunnarsson gör hon den uppsKATTade strippserien Katten Nils för Kamratposten.
Johannas hemsida besöker ni HÄR.
Någon blogg har hon inte, men det har däremot Katten Nils. Besök honom HÄR.
tisdag 14 december 2010
Karl-Alfreds julkalender - Del 14
Gamen Bernard av Hedvig Häggman-Sund
Att Sjöhäxan var en ondskefull varelse kände vi redan till. En sak som däremot inte är lika känd är att hon är djurplågare. Jäpp, det stämmer DJURPLÅGARE. Den vidriga trollpackan håller sig nämligen med gam som husdjur. Hur gör då detta henne till en djurplågare? Jo, till att börja med är hon som bekant en SJÖHÄXA. Hon tillbringar alltså större delen av sin tid på de sju haven. Gamar däremot håller till i ökenområden och savanner, de är vana vid ett betydligt varmare och torrare klimat och är definitivt inte sjöfåglar. Dessutom är gamar asätare. Hur ofta ser ni några as eller kadaver ute till havs? Okej, vi kan väl förutsätta att Sjöhäxan har med sig ett stort köttlager åt Bernard. Dessutom bör vi ha i åtanke att mina kunskaper inom gamforskning är mycket små (om det inte vore för wikipedia hade de varit i det närmaste obefintliga), detta till trots är jag ändå övertygad om att detta är fel sätt att behandla en gam på. Gamar är nämligen mycket känsliga för förändringar. Även om de har ett imponerande högt immunförsvar och låg ämnesomsättning tror jag livet till sjöss skulle ha en mycket negativ effekt på dem. Om det finns någon läsare med mer kunskap inom ornitologi får ni gärna höra av er, jag är mycket intresserad av att höra er åsikt om det hela.
Hedvig Häggman-Sund är definitivt ingen djurplågare, och hon är inte häxa heller (i alla fall inte som jag känner till). Däremot är hon en tecknare utan motstycke i Sverige. För Hedvig är tecknandet lika naturligt som att andas, hon bara gör det.
Om ni känner för att dregla över fler bilder från Hedvigs penna tycker jag att ni ska besöka hennes blogg HÄR.
Nu tycker jag att det är hög tid för en tecknad film:
Att Sjöhäxan var en ondskefull varelse kände vi redan till. En sak som däremot inte är lika känd är att hon är djurplågare. Jäpp, det stämmer DJURPLÅGARE. Den vidriga trollpackan håller sig nämligen med gam som husdjur. Hur gör då detta henne till en djurplågare? Jo, till att börja med är hon som bekant en SJÖHÄXA. Hon tillbringar alltså större delen av sin tid på de sju haven. Gamar däremot håller till i ökenområden och savanner, de är vana vid ett betydligt varmare och torrare klimat och är definitivt inte sjöfåglar. Dessutom är gamar asätare. Hur ofta ser ni några as eller kadaver ute till havs? Okej, vi kan väl förutsätta att Sjöhäxan har med sig ett stort köttlager åt Bernard. Dessutom bör vi ha i åtanke att mina kunskaper inom gamforskning är mycket små (om det inte vore för wikipedia hade de varit i det närmaste obefintliga), detta till trots är jag ändå övertygad om att detta är fel sätt att behandla en gam på. Gamar är nämligen mycket känsliga för förändringar. Även om de har ett imponerande högt immunförsvar och låg ämnesomsättning tror jag livet till sjöss skulle ha en mycket negativ effekt på dem. Om det finns någon läsare med mer kunskap inom ornitologi får ni gärna höra av er, jag är mycket intresserad av att höra er åsikt om det hela.
Hedvig Häggman-Sund är definitivt ingen djurplågare, och hon är inte häxa heller (i alla fall inte som jag känner till). Däremot är hon en tecknare utan motstycke i Sverige. För Hedvig är tecknandet lika naturligt som att andas, hon bara gör det.
Om ni känner för att dregla över fler bilder från Hedvigs penna tycker jag att ni ska besöka hennes blogg HÄR.
Nu tycker jag att det är hög tid för en tecknad film:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)